Do i really miss it?

Sitter nu och pratar med en kompis från London. En av mina italienare. Jag visste att jag skulle börja sakna London nu när hösten kom. Men jag vet inte om jag saknar staden i sig eller om jag saknar den tid jag hade där och den person jag var då. Kollar på bilderna och det suger verkligen till i magen när jag inser hur underbart kul jag faktiskt hade det där. Livet var enkelt, jag jobbade med något skitkul, jag hängde med ashärliga människor och London är en fantastisk plats att leva på. Jag kunde gå på gatorna och bara andas in luften och njuta av att befinna mig där.

Jag levde i ett litet skithål till Hostel, men samtidigt så var det mitt hem och jag älskade det. Jag saknar att höra mössen tugga på gamla kakor bakom golvlisterna, jag saknar att hänga upp mina smycken och kläder i "taket" på våningssängenoch att leva i en resväska. Att tvätta underkläder i handfatet och borsta tänderna tillsammans med totala främlingar och bli bjuden på drinkar av galna turister. Jag saknar att smyga mig in i cafet och glo på gamla VHS-filmer med italienarna. Jag saknar till och med den galna killen från Bratislava som stalkade mig och gav mig konstiga presenter, eller nä, honom saknar jag inte. Men jag saknar den tiden.

Jag saknar de två galna kanadensiska tjejerna Sarah och Sarah och kvällen då vi blev fulla i mjuksbyxor när alla anadra var uppklädda till tänderna och när de uppträdde med sin egen dans till "Dont stop me now". Det var också så sjukt roligt att snacka engelska med de svenska killarna som bodde där en vecka och lura i dem att jag var från Sydafrika.

Alla kvällar jag satt i trappan och snackade skit med folk trots att vi inte fick sitta där.

Människor från hela världen fanns samlade i vårat lilla vardagsrum och det var så intressant att skaffa nya kontakter och höra deras historier från deras liv därhemma och om varför de kommit till London. Jag har aldrig träffat så mycket nya och VETTIGA människor på så kort tid (idioter träffar man ju dagligen).

     

Det hörde liksom till vardagen att göra precis vad fan man ville. Ingen talade om för mig när jag skulle sova, vad jag skulle äta, vad jag skulle göra och när. Promenera, åka på marknad, spela biljard till 8 på morgonen, shoppa och bara njuta av hösten, åh. Det låter fan som jag är kåt på London. Men det är jag nog!

   

Död åt nostalgi..

Kommentarer
Postat av: fh

Ofta du inte saknar mig? Ouch.. :P

2008-08-12 @ 12:21:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0