Blir jag och mina likar kompisar för att vi verkligen passar ihop, eller för att alla andra helt enkelt inte vill umgås med oss? Okej, det där kanske var en konstig formulering. Men kan det inte vara så att vi "attentionwhores" lätt hamnar i samma klick av just den enkla anledningen att ingen annan orkar med oss?

Men å andra sidan; varför skulle jag en sann attentionwhore vilja bli vän med någon som är som jag? Det är ju helt bakvänt, då löper jag ju risken att behöva dela med mig av strålkastarljuset eller till och med låta någon annan glida lite på min glans, mitt bananskal. It doesn't make any sense. Jag tror helt enkelt att attentionwhores dras till samma umgängeskrets för att; lika barn leka bäst och attentionwhores har roligare! Varför skulle jag vilja spendera mitt liv med att krypa längst väggarna, kalla alla som sticker ut för fjårtisar och vara allmänt super ulta mega tråkig, när det finns så sjukt mycket roliga saker att göra? Att uppleva, att synas, höras, att lyssna och lära. Det gör man inte om man lever i en bubbla och ständigt är rädd för vad andra människor ska tycka.

Stand up today and not tomorrow - som jag och italienarna brukade säga när vi bodde i London (back in the days).