Jag här länge funderat på att börja simma i simhallen (eller i en vattenpöl?) som ett sätt att motionera lite. Men när jag varit där en gång så insåg jag snabbt att det förmodligen inte är min grej.

När man kommer in i badhuset och ska byta om så måste man ju ta av sig skorna. Jahapp. Golvet är blött eftersom folk kliver ur duschrummet med blöta fossingar. Så det resulterar i att mina strumpor blir blöta. Och om jag inte har strumporna på mig så är det enda jag kan tänka "fotsvamp, fotsvamp, FOTHERPES!" Äckel.

Sen är det alltid några mammor som envisas med att deras söner är för små för att byta om själva. 10 år är väl ingen ålder? Och jag gillar inte att klä av mig inför småpojkar! De andra tjejerna kollar snett, jag kollar snett. Det är feta tanter, det är småtjejer som skriker, det är könshår och armhår och fan vet vad.
 
Behöver jag ens tala om hur många småbarn som kissar i poolen där du simmar med hakan i vattenlinjen?

När man sedan ska gå till toaletten så möts du av ett rum. Ett BLÖTT rum. Du går in med bara fötter - det luktar kiss, blöja, klor och säkert mens på samma gång. Allting är blött och kladdigt. Min fundering är bara; vilket av detta är vatten och vad är kiss?

Ungefär där bryter jag ihop; klarar inte mer och springer förbi de skrikande småflickorna, de feta tanterna med allt könshår, den tioåriga pojken som inte kan sluta titta på alla bröst som gumpar omkring och lämnar lokalen. På vägen ut lovar jag mig själv att bli en bättre människa och sluta störa mig på allting.

När jag sätter mig på bussen hem har jag äntligen lugnat ner mig och tänker att jag kanske borde göra ett nytt försök följande dag och inte vara så fjompig. Men det är då jag får syn på det; den vita kladdiga fläcken på sätet brevid mig. Är det glass, snor, sperma eller bara gammal potatismos? Hjälp.