Igår tog jag chansen och smet ut när lillan sov på soffan (föräldrarna var självklart hemma också, jag lämnar inte barn ensamma i lägenheter). Det var lite halvdåligt väder och blåste rätt mycket. Från balkongen hade jag sett de höga vågorna och galen i havet som jag är så kändes det som de kallade på mig.

Här finns det ju ingen strand utan vågorna slog upp mot de guloragnebrunna klipporna. Så vackert! Jag stog där i mer än en timme och bara stirrade rakt ut, lyssnade på det brusande ljudet och njöt. Efter en stund märkte jag att hela kusten var full av människor som verkade gilla utsikten lika mycket som jag. Det är så sjukt avslappnande - vem behöver yoga när man har havet? Hur som helst, efter en hel del stirrande ville jag närmare. Jag kände att jag ville stå längst ut på kanten och låta vågorna skölja in över mig, men det kändes inte helt säkert, så jag ställde mig på lagom avstånd. När det kom riktigt stora vågor fick jag vatten upp över knäna och jag kände hur vattnet ville dra med mig ut till havs - men icke sa nicke!

Nog med snack, säkert inte många som fattar vad jag snackar om ändå. Man måste uppleva det själv, det går inte att beskriva med ord. Här kommer några bilder som en snäll tysk snubbe tog på mig för att jag skulle kunna visa er, kära bloggläsare.