Det känns som min dag började redan igår när jag slocknade som en gris i soffan innan CSI ens var slut på TVn. Vaknade till lite smått av att pappa stog och stirrade på mig och förmdligen funderade på om han skulle väcka mig eller inte. Jag pallrade mig varjefall upp och la mig i sängen - en aning bekvämare. Vaknar sedan av att hunden i princip STÅR i sängen och flåsar på mig. Vad i HELVETE är hans problem? Jag for upp som en galning och släppte ut honom på tomten med tankarna "det var inte JAG som ville skaffa en ny hund - why is happening to me?" i skallen.

För att hundkraken skulle kunna vara på tomten var jag tvungen att gå ut och stänga grinden och det är en uppoffring från min sida att gå ut från huset som jag såg ut imorse. (Tänk: en bajskorv, med mascara under ögonen, knullruffs och urtvättat linne).

NÄR jag väl kommer in igen och går med raska steg upp för trappan så slås mina näsborrar med en stank som jag konstigt nog inte lagt märke till på vägen ner. Jag har en teori om att det tar en stund för kroppens sinnen att vakna till liv på morgonen - varjefall. Hunden hade skitit på mattan i vardagsrummet. Jippie, hur visste han att jag ville spendera min morgon med att skrapa hundskit?  Visst är det synd om honom, för han var ju vädligt skamsen över det hela märkte jag senare. Men ändå, han slapp ju torka upp det. Nu har mormor varit här och hämtat honom, så nu kommer han bli löjligt bortskämd resten av dagen.

Vem skämmer bort mig resten av dagen?