Jag tror stenhårt på dig och det stämmer säkert.
Ge faan i att lämna lik efter dig och behåll lite ödmjukhet & rättvisa så långt det går, så lämnar du vänner istället för lik = Mycket bättre.


Jag är en person som alltid brytt mig mycket om vad andra människor tycker och tänker om mig. Till en början var det inte alls jobbigt att ständigt tillfredställa andra människors krav och förväntingar på mig istället för mina egna. Men efter x-antal år började jag undra; vad vinner jag egentligen på detta? Vad tjänar JAG på att lägga all min energi på att försöka vara omtyckt av alla och sedan bli förtvivlad när jag inte lyckas? Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag inte ägnat så mycket tid åt att anpassa mig och vara en inställsam liten FJOLLA halva min uppväxt. Självklart ska man inte vara elak eller en översittare, men så mycket energi jag lagt ner på att verkligen försäkra mig om att ingen tänker minsta nedlåtande tanke om mig... det kan inte vara normalt.

Ingen som uppnått sina livsmål har tagit sig dit genom att vara snäll, försiktig och älskad av alla  (förutom Moder Teresa möjligen) - även om de själva kanske trott det. Jag har äntligen insett att det är okej att inte vara omtyckt och älskad av alla och jag kan leva med tanken på att alla inte vill vara min vän.

Livet är inte rättvist. Det behöver jag knappast dra några exempel på.

Jag kan likna det med att delta i en tävling; för att ta sig dit man vill (mål) måste du självklart "slå ut" dina motståndare. Och det handlar inte om att snacka skit, vara elak, dryg och en pissig medmänniska. Det gäller helt enkelt att vara lite bättre, lite snabbare, lite smartare. Det krävs både list, övning, uthållighet massor av självförtroende och ibland lite armbågar för att ta sig fram. Att inse det och kunna praktisera det på ett snyggt sätt tror jag är att vara en vinnare.

Så Mamma, det här är verkligen ingen kritik mot dig personligen, bara lite tankar kring ämnet som jag hade i huvudet. Anlednigen till att lik kommer hamna längst vägen jag gått, är för att jag själv inte vill falla "död" till marken längst någon annans.

Må bäste man/kvinna vinna! Starkast överlever! Rätt person för rätt jobb! Behöver jag fortsätta?


Survival of the fittest - de bäst anpassades överlevnad

Inatt spydde jag - igen. Varenda liten sak jag pillat i mig under dagen kom upp i en härligt guloragne sörja. Mums. Så nu går min kropp på tomgång eftersom jag inte haft lust att äta någonting sedan dess. Nyss drack jag en läsk, undra vad kroppen kommer gilla det.

Jag har totalt vänt på dygnet. Jag blir inte trött förrens frammåt 5 tiden på morgonen och mår skit om jag försöker gå upp innan tolv. Jag finner ingen som helst motivation att ens försöka vända tillbaka på sovvanorna. Mat? Det är tur att jag har Peter som lagar mat åt mig och tvingar mig äta den, annars hade jag varit ett vandrande lik nu.

Jag har sökt massa jobb idag och ska på en intervju nästa vecka för ett receptionistjobb inne i stan, jag MÅSTE få det eller något jobb. Annars kommer jag aldrig komma på fötter. Jag behöver struktur och rutiner - varjefall ett litet tag.

Klockan närmar sig tolvslaget, jag kämpar med frusna fingrar för att få bort det jobbiga folieliknande pappret på champangekorken. Även om jag har fokus på den envisa korken så vet jag att folk över hela vårat långa rike precis i det ögonblicket brottas med samma ångest; nyårslöften.

"Jag ska sluta röka, jag ska börja träna, sluta bita på naglarna, spara mer pengar, resa mer, äta nyttigare"




Bla bla bla bullshit. Hur många av dess nyårslöften tror ni egentligen blir verklighet? Många håller nog ut de första dagarna, kanske till och med de första veckorna. Men vad händer sedan? En annan ångestframkallade sak med nyår är själv firandet. Det känns som folk börjar snacka nyårsplaner långt innan adventsljustakarna åkt upp. Det ska vara fin mat, alla tjejer ska ha paljettklänningar, killarna ska bära kostym eller frack. Släng sedan på ett gäng onödigt dyra miljöförstörande, djurskrämmande fyrverkerier på det så är hela kalajjset kirrat. På nårsafton ska allting vara så snoffsigt och flådigt.

Midsommarafton då? Håll i er nu, för nu tänker jag attackera en annan av era högtidsfavoriter. På midsommar gäller ungefär samma sak som på nyår, fast.. ja, tvärtom. Nu ska det inte vara frack och långklänning. Nu ska det vara så avslpappnat (bajsnödigt) och mysigt. "Nej, vi ska inte göra något speciellt, vi firar på en kompis latställe i skärgården". Japp. Enkelt var det, 17 sorter sill, alla tjejer ska va sommriga, smala och snygga i pastellfärgade klänningar eller vitt (som det absolut kommer bli gräsfläckar på) och blommor i håret. Ute ska man sitta trots att det är svinkallt. "Det är ju midsommar!" ALLA måste vara med på lekarna och det är SÅÅÅ roligt.

Skjut mig.



Nu tror ni säker att jag är någon form av högtidshatare. Det kanske jag är, men mitt inlägg handlar mest om att allt för många har glömt bort vad firandena egentligen handlar om. Nej, jag pratar inte om uråldriga traditioner för det vet jag inte ett piss om. Jag pratar om vänskap och gemenskap, att göra något med människor som står en nära och bara njuta av en mysig tradition tillsammans. Utan stressen, utan hypen och utan alla måsten.

Nyårsafton blir aldrig så roligt som man tänkt sig, och beror det verkligen på hur kvällen faktiskt blev eller på hur mycket man byggde upp förväntningarna innan?

Gott nytt krystat år och glad tjockångestafton!