Jul á la cityakuten 2006

Jag tror det var måndagen den 18 december.

Sådär ja. Allting var absolut inte klart, sådär som det brukar vara innan jul. Jag och Peter försökte väl småstäda lite i huset för att, ja det behövdes. Jag gick mest runt och hade ångest för att jag absolut inte hade köpt en enda julklapp. Men eftersom läkarna sagt att jag skulle ta det lungt så prioriterade jag bort 17 stressiga resor in till stan för att julhandla. Det värkte lite i halsen och jag var hungrig som ett djur och trött på att inte kunna äta. Jag vet inte hur tanken på Sussie dök upp i huvudet när jag satte mig på sängen för att vila lite. Tog fram mobilen och tänkte skicka iväg ett sms, men i samma stund som jag la mig mot kudden så kände jag lite slem i munnen, usch tänkte jag, men var ändå van och försökte svälja. Sekunden senare är det lika slemmigt igen, vafan.. sväljer igen, aj. Vänta nu, smakar det inte lite konstigt? Typ.. blod? Jag reser mig upp och känner efter med fingrarna mot läpparna.. blod. Great. De sa ju att man kunde blöda lite efter halsmandeloperationen så jag tänkte, bäst att gå till handfatet och stå där en stund så kanske det slutar. Spott, spott, neverending blodflöde. Vafandå. Peter kommer in i badrummet "går det bra älskling?". Jag är fortfarande ganska lugn vid denna tidpunkt och svarar att han kanske borde ringa pappa, vilket han direkt går och gör. Pappa i sin tur säger att Peter dirket ska ringa sjukhuset (vilket jag hade glömt att läkarna sa att vi skulle göra direkt om jag började blöda). Sjukhuset säger att vi ska åka in direkt, jag står kvar och blodet bara rinner, handfatet är helt rött; det är inte bara blod, flytande det är klumpar, små slemmiga saker.

Några minuter senare, pappa är hemma. Peter hjälper mig på med tröjan och vi sätter oss i Pappas bil och börjar åka mot huddinge. Jag sitter i framsätet med lillasysters papperskorg i knät och spottar, låter blodet rinna ner där. Konstigt att det inte slutar, hur mycket blod kan det finnas i ett litet sår i halsen? När vi bara åkt några minuter så kommer första kräkreflexen, usch gammal fil från imorse tänkte jag; FEL. Blod, blod och mer blod och slem. En gång till. Känner hur det svartsvar lite för ögonen. Sväljer blod, spottar. Pappa säger att vi ska ringa en ambulans och jag börjar tycka det är en bra ide när de tidigare "små klumparna" har blivit större och ibland känns som de ska kväva mig. Kräks en riktig omgång blod till medans pappa pratar med 112.

Ambulansen var i Nynäshamn, passande. Den möter upp oss vid Ösmo Plantshop, så pappa har någonstans att ställa bilen. Jag börjar känna mig lite snurrig. Försöker skölja munnen med vatten, men det kommer nytt blod hela tiden. Det stelnar på tungan, klumpar fastnar i halsen och i tänderna. Jag försöker få bort dem men fingrarna, blod. Förösker torka av mig på handduken jag har i knät. Blod överallt, känner hur jag mår mer illa. Kräks igen. Fortsätter hela tiden spotta i Danielas stakars papperskorg. Personalen i ambulansen hjälper mig upp på båren, jag får sitta upp, såklart. Och vi kör iväg med blåljusen på. Hon pillar upp några stenhårda plaströr i näsan på mig, syrgas tydligen för att jag har förlorat så mycket blod. Jag försöker hålla humöret uppe; det är inte så farligt, du är hemma snart igen. Med jämna mellanrum så fastnar något i halsen som jag försöker pilla bort, men ambulanstjejen ber mig låta bli. Vafan, försöker hon ta livet av mig eller? Kräks blod igen. Någonstans efter lantfjärden så säger tokmajjan att hon ska sticka mig med en nål för att kunna ge mig dropp eller nått. Hallå, jag är spruträdd, kan vi fokusera på att jag blöder nonstop ur käften eller? Nehepp, spruta blir det, nu blir det riktigt jobbigt. Kallsvettig och snurrig. Vill titta upp, titta på nånting annat än blodäcklet som skvalpar runt i knät på mig men det går inte, för det rinner hela tiden så jag måste stirra ner i geggan.

Just när jag slutade koncentrera mig på blödningen och började bli småttirriterad över att vi aldrig kom fram till någon som gav mig ett stort plåster så var vi framme vid Huddinge sjukhus. Jag var beredd på att få sitta i någon form av akut-väntrum och att någon läkaren slutligen skulle komma fram och fråga med sin pedagogiska läkarröst; "och vart har du gjort illa dig då lilla vän?". Men icke. Dörrarna slogs upp och de drog ut mig ur ambulansen, stora skjutdörrar till sjukhuset var redan öppna och därinne i värmen stog säkert 9 personer, massa sköterskor och minst 3 läkare. I mitten stog en bår som jag förmodar var min nya hemvist. Sköterskorna pratade lungnt med mig, gav mig en riktigt spypåse istället för Danielas papperskorg, satte upp mitt hår, torkade bort blod och hjälpte mig få ut klumparna som fastnade i halsen. Även om de gav mig lite sprutor så fick jag inte panik eftersom det hände så mycket runt omkring mig. Det känndes som värsta filmen - cityakuten for real.

Efter bara ett par minuter så bar det iväg till något annat rum, de hade varit gulliga och talat om alla detaljer för mig. "Vi ska stoppa den här blödningen nu, ta det lungt, det kommer gå jättebra". Jag satt på båren och spottade blod som vanligt; in i operationssalen, syrgas, morfin, mer morfin och sedan blev det svart.

När jag vaknade på uppvakningavdelningen så kände jag mig inte lika vilse som första gången. Då låg jag där i tre timmar och fattade ingenting. Nu var jag mest trött, men hade ändå koll på läget. Snart fick jag åka upp till min avdelning och ligga där och glo istället. Sjukhus sucks! De höll mig vaken hela nätterna, kom och mätte min hals, tog tempen, blodprover, gav smärtstillande, dropp, blodstillande och pencillin. Damn, vad skulle man göra för att få sova på det där stället? Jag fick inte äta eller DRICKA på mer än ett dygn. Men på torsdags eftermiddagen så fick jag min första saftsoppa; riktigt äckligt, men jag skulle ätit vad som helst i det stadiet så hungrig som jag var.

Kvällarna spenderade jag med att titta på bonde söker fru tillsammans med tre gubbar på min avdelning, yey. Hela tiden tänkte jag; "jag vägrar ligga här över jul". Läkarna hade inte sagt någon exakt dag när jag skulle åka hem. Men det blev fredag morgon som befriade mig från 4 nålar i armarna (speciellt den där stora jävlen i vänster handen, som jag fick ifall jag skulle behöva få nytt blod. Den gör fortfarande ont!) och en riktigt obekväm säng.

Så nu vill jag bara säga:
Tack till Huddinge Sjukhus och mina tre läkare för att ni sydde ihop min hals.
Tack till sjuksköterskorna för att ni tog hand om mig, jag gillar er trots alla sprutor.
Tack till Mamma, Peter, Farmor, Farfar, Morfar - för att ni hälsade på mig och tog hand om mig.
Tack till Pappa - för att jag hade aaaaldrig klarat det om du inte varit där. Min pappa är bäst!


Kommentarer
Postat av: melissa

hej,du har verkligen sjukt fin blogg:)

jag har slutat blogga på min eftersom min design är sjukt knasig..så jag tänkte,skulle du kunna göra en åt mej eller nåt (: skriv bara ner en kommentar så fort som möjligt så ser jag det.eller så addar du min msn ,

kram / melissa

2010-11-13 @ 17:01:34
URL: http://hejmellz.blogg.se/
Postat av: Anonym

http://hhejmellz.blogg.se



det var den :)

2010-11-13 @ 17:02:33
Postat av: Helena

Imponerande berättelse.

2010-11-18 @ 10:26:00
URL: http://helenagaperud@hotmail.com
Postat av: Grinders.se

Hej – Vi söker just nu fler bloggare som vill tjäna extrapengar på sin blogg genom att sälja sponsrade inlägg och annonsplats till företag som vi samarbetar med. Är du intresserad kan du läsa om hur detta fungerar här: http://www.grinders.se/page/about

Med vänlig hälsning

/Grinders.se

2010-12-14 @ 18:09:11
URL: http://www.grinders.se/
Postat av: fashion sunglasses

That

2012-08-21 @ 10:27:25
URL: http://www.raybansunglassesforcheap.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0