Jul á la cityakuten 2006

Jag tror det var måndagen den 18 december.

Sådär ja. Allting var absolut inte klart, sådär som det brukar vara innan jul. Jag och Peter försökte väl småstäda lite i huset för att, ja det behövdes. Jag gick mest runt och hade ångest för att jag absolut inte hade köpt en enda julklapp. Men eftersom läkarna sagt att jag skulle ta det lungt så prioriterade jag bort 17 stressiga resor in till stan för att julhandla. Det värkte lite i halsen och jag var hungrig som ett djur och trött på att inte kunna äta. Jag vet inte hur tanken på Sussie dök upp i huvudet när jag satte mig på sängen för att vila lite. Tog fram mobilen och tänkte skicka iväg ett sms, men i samma stund som jag la mig mot kudden så kände jag lite slem i munnen, usch tänkte jag, men var ändå van och försökte svälja. Sekunden senare är det lika slemmigt igen, vafan.. sväljer igen, aj. Vänta nu, smakar det inte lite konstigt? Typ.. blod? Jag reser mig upp och känner efter med fingrarna mot läpparna.. blod. Great. De sa ju att man kunde blöda lite efter halsmandeloperationen så jag tänkte, bäst att gå till handfatet och stå där en stund så kanske det slutar. Spott, spott, neverending blodflöde. Vafandå. Peter kommer in i badrummet "går det bra älskling?". Jag är fortfarande ganska lugn vid denna tidpunkt och svarar att han kanske borde ringa pappa, vilket han direkt går och gör. Pappa i sin tur säger att Peter dirket ska ringa sjukhuset (vilket jag hade glömt att läkarna sa att vi skulle göra direkt om jag började blöda). Sjukhuset säger att vi ska åka in direkt, jag står kvar och blodet bara rinner, handfatet är helt rött; det är inte bara blod, flytande det är klumpar, små slemmiga saker.

Några minuter senare, pappa är hemma. Peter hjälper mig på med tröjan och vi sätter oss i Pappas bil och börjar åka mot huddinge. Jag sitter i framsätet med lillasysters papperskorg i knät och spottar, låter blodet rinna ner där. Konstigt att det inte slutar, hur mycket blod kan det finnas i ett litet sår i halsen? När vi bara åkt några minuter så kommer första kräkreflexen, usch gammal fil från imorse tänkte jag; FEL. Blod, blod och mer blod och slem. En gång till. Känner hur det svartsvar lite för ögonen. Sväljer blod, spottar. Pappa säger att vi ska ringa en ambulans och jag börjar tycka det är en bra ide när de tidigare "små klumparna" har blivit större och ibland känns som de ska kväva mig. Kräks en riktig omgång blod till medans pappa pratar med 112.

Ambulansen var i Nynäshamn, passande. Den möter upp oss vid Ösmo Plantshop, så pappa har någonstans att ställa bilen. Jag börjar känna mig lite snurrig. Försöker skölja munnen med vatten, men det kommer nytt blod hela tiden. Det stelnar på tungan, klumpar fastnar i halsen och i tänderna. Jag försöker få bort dem men fingrarna, blod. Förösker torka av mig på handduken jag har i knät. Blod överallt, känner hur jag mår mer illa. Kräks igen. Fortsätter hela tiden spotta i Danielas stakars papperskorg. Personalen i ambulansen hjälper mig upp på båren, jag får sitta upp, såklart. Och vi kör iväg med blåljusen på. Hon pillar upp några stenhårda plaströr i näsan på mig, syrgas tydligen för att jag har förlorat så mycket blod. Jag försöker hålla humöret uppe; det är inte så farligt, du är hemma snart igen. Med jämna mellanrum så fastnar något i halsen som jag försöker pilla bort, men ambulanstjejen ber mig låta bli. Vafan, försöker hon ta livet av mig eller? Kräks blod igen. Någonstans efter lantfjärden så säger tokmajjan att hon ska sticka mig med en nål för att kunna ge mig dropp eller nått. Hallå, jag är spruträdd, kan vi fokusera på att jag blöder nonstop ur käften eller? Nehepp, spruta blir det, nu blir det riktigt jobbigt. Kallsvettig och snurrig. Vill titta upp, titta på nånting annat än blodäcklet som skvalpar runt i knät på mig men det går inte, för det rinner hela tiden så jag måste stirra ner i geggan.

Just när jag slutade koncentrera mig på blödningen och började bli småttirriterad över att vi aldrig kom fram till någon som gav mig ett stort plåster så var vi framme vid Huddinge sjukhus. Jag var beredd på att få sitta i någon form av akut-väntrum och att någon läkaren slutligen skulle komma fram och fråga med sin pedagogiska läkarröst; "och vart har du gjort illa dig då lilla vän?". Men icke. Dörrarna slogs upp och de drog ut mig ur ambulansen, stora skjutdörrar till sjukhuset var redan öppna och därinne i värmen stog säkert 9 personer, massa sköterskor och minst 3 läkare. I mitten stog en bår som jag förmodar var min nya hemvist. Sköterskorna pratade lungnt med mig, gav mig en riktigt spypåse istället för Danielas papperskorg, satte upp mitt hår, torkade bort blod och hjälpte mig få ut klumparna som fastnade i halsen. Även om de gav mig lite sprutor så fick jag inte panik eftersom det hände så mycket runt omkring mig. Det känndes som värsta filmen - cityakuten for real.

Efter bara ett par minuter så bar det iväg till något annat rum, de hade varit gulliga och talat om alla detaljer för mig. "Vi ska stoppa den här blödningen nu, ta det lungt, det kommer gå jättebra". Jag satt på båren och spottade blod som vanligt; in i operationssalen, syrgas, morfin, mer morfin och sedan blev det svart.

När jag vaknade på uppvakningavdelningen så kände jag mig inte lika vilse som första gången. Då låg jag där i tre timmar och fattade ingenting. Nu var jag mest trött, men hade ändå koll på läget. Snart fick jag åka upp till min avdelning och ligga där och glo istället. Sjukhus sucks! De höll mig vaken hela nätterna, kom och mätte min hals, tog tempen, blodprover, gav smärtstillande, dropp, blodstillande och pencillin. Damn, vad skulle man göra för att få sova på det där stället? Jag fick inte äta eller DRICKA på mer än ett dygn. Men på torsdags eftermiddagen så fick jag min första saftsoppa; riktigt äckligt, men jag skulle ätit vad som helst i det stadiet så hungrig som jag var.

Kvällarna spenderade jag med att titta på bonde söker fru tillsammans med tre gubbar på min avdelning, yey. Hela tiden tänkte jag; "jag vägrar ligga här över jul". Läkarna hade inte sagt någon exakt dag när jag skulle åka hem. Men det blev fredag morgon som befriade mig från 4 nålar i armarna (speciellt den där stora jävlen i vänster handen, som jag fick ifall jag skulle behöva få nytt blod. Den gör fortfarande ont!) och en riktigt obekväm säng.

Så nu vill jag bara säga:
Tack till Huddinge Sjukhus och mina tre läkare för att ni sydde ihop min hals.
Tack till sjuksköterskorna för att ni tog hand om mig, jag gillar er trots alla sprutor.
Tack till Mamma, Peter, Farmor, Farfar, Morfar - för att ni hälsade på mig och tog hand om mig.
Tack till Pappa - för att jag hade aaaaldrig klarat det om du inte varit där. Min pappa är bäst!


1075775

img_5249 (MMS)

1075775


Det funkar att mobilblogga också! Underbaaar!

img_4272 (MMS)

Det funkar att mobilblogga också! Underbaaar!


Krönika av mig - för UNGDOMAR.SE

Postar en liten krönika jag skrivit här för att ni ska kunna kommentera (som vill). På www.ungdomar.se som jag skriver för ligger den just nu på topp med 63 kommentarer! Känns kul!

_______________________________________________________

Killen som ingen vill ha

BLANDAT. Han får dig att skratta, ni kan prata om allt och han finns alltid där för dig. Jag pratar självklart om killkompisen.

Killkompisen är en vanlig kille i sina bästa år. Han förstår sig på oss tjejer, han är killen som alltid lyssnar, ger bra råd och svarar i telefonen oavsett tidpunkt på dygnet. Killkompisen har mest kvinnliga vänner, det händer till och med att han får vara med på tjejkvällarna när alla pojkvänner blir lämnade hemma. Han får gå med oss på krogen och andra killar undrar vad han gjort för att förtjäna alla vackra damer han ständigt omges av. Vi tycker ju om honom så mycket, på fyllan säger vi nog till och med att vi älskar honom. Toppenkillar som killkompisen växer inte på träd. Några kramar, en puss på kinden, vi kanske till och med hånglar lite med honom. Men inte mer, han är ju bara en polare.


Han har varit förälskad i oss alla, något vi är medvetna om men väljer att ignorera. Han fantiserar i hemlighet om hur en vanlig filmkväll kan förvandlas till en scen direkt plockad ur ett romantiskt kärleksdrama. Istället väcks han mitt i natten av ett samtal. "Jag har bråkat med min pojkvän" snyftar någon av hans väninnor i luren. En halvtimme senare sitter hon där, på sängkanten och gråter i hans famn. Han tröstar, lyssnar och förstår och tänker att han aldrig skulle göra så mot henne, och det vet hon också.

Vi vill så gärna att han ska skaffa en flickvän. En underbar kille som han kan ju få vilken tjej som helst. Så vi skickar iväg honom på blindates och ger honom telefonnummer till våra söta singelvänner. Vi är alla överrens om att den tös han slutligen får på kroken är lyckligt lottad. Vi tycker nog lite synd om honom innerst inne. Stackars killkompisen som bara står ut med att lyssna på alla våra problem men aldrig får en del av kakan. Trots det kväver vi våra skuldkänslor och fortsätter som vanligt; se mig, trösta och bekräfta mig. Sen tack och adjö.

Det är dock killkompisen som får sista skrattet. När vi växt ifrån fasen där vi bara faller för "bad boys" som krossar våra hjärtan. När vi vuxit upp och vet vad vi vill ha. Då kommer han stå framför oss som en hägring. Han är allt vi letat efter, den perfekta pojkvännen, och han har funnits mitt framför näsan på oss hela tiden. Vi kommer känna oss dumma som inte insett det tidigare och skämmas för de gånger vi använt hans tröja som näsduk. Frågan är då bara om han fortfarande vill ha oss. Eller om han är lycklig med tjejen som var snabbare än oss med att inse killkompisens sanna potential.

Alexandra Algerydh
ons 27 maj 2009 |

BRITNEY SPEARS i GLOBEN 2009

När de 31 lastbilarna och den 57 ton tunga lasten är uppackad och riggad i Globen är det dags för mig att göra entré. Ingen reaktion från publiken. Men däremot när Prinsessan av Pop, Britney Spears, äntrar den i sann cirkusanda runda scenen blir det liv i den uppblåsta golfbollen.

Och egentligen är det allt hon gör. Hon visar upp sig. Vid varje skymt av hennes bruna plasthår skriker fansen rakt ut som galningar. Det första som slog mig när jag granskade den spektakulära scenografin är att inga storbildsskärmar för live-feed fanns uppsatta någonstans. Inga närbilder på Brittan alltså, undra sa flundra om det är för att det blir lättare att se att hon mimar om man slår upp det på en 25 meter bred TV? Hon öppnar starkt med låten Circus, paradnumret från senaste plattan med samma namn. Därefter känns det tyvärr som det dalar utför hela vägen till slutet.


Eftersom Britney själv numera knappt kan titulera sig dansare så tar hon en stor risk när hon släpper in 50 proffsdansare, akrobater, eldslukare - ja, i princip är det bara elefanterna som saknas, på scenen. Hon försvinner i röran och ibland tappar jag helt bort henne bland burarna, gungorna och allt annat som sänks ner, hissas upp eller bärs in i manegen. Som tur är hittar jag henne snabbt igen, det är bara kolla efter den som hamnar efter i koreografin och inte fullföljer rörelserna ordentligt. Problemet är inte att stegen är dåligt inövade. Nejdå, de sitter där de ska, men tvåbarnsmamman saknar den gnista och energi som krävs för att inte drunkna i en så pass massiv show.


En rund scen är som gjuten i Globen, för det gör att publiken känns nära och ger konserten alla möjligheter att bli intim och alldeles fantastisk. Så blir det dock inte i det här fallet. Det känns mer som det är Prinsessan av Is än av Pop som uppträder för oss. Även om det är Britney själv som struttar runt i minimala glitterkreationer och mimar till sina låtar så kunde det lika gärna varit en av hennes barnflickor i peruk. Inga närbilder blir det, förutom de videokollage med bilder från hennes tidigare musikvideos och 99 minuter av de 100 som konserten pågår är hon omgiven av dansare som antingen ålar sig kring eller bär henne.


Låtlistan:
Circus
Piece of me
Radar
Hot as ice
Boys
If U seek Amy
Me against the music
Everytime
Freakshow
Mannequin
Breath on me
Touch of my hand
Do something
I´m a slave 4 U
Toxic
Baby one more time...

Extranummer:
Womanizer


Bäst: Showen och allt annat som finns att titta på när Britney inte kan leverera.

Bra: När Superstjärnan ännu en gång hissas upp på hantaget till ett gigantiskt paraply och sjunger Everytime. Ja, du läste rätt, det låter faktiskt som hon sjunger själv, live - på riktigt. Avslutningen med Baby one more time, låten som förvandlade henne från nolla till fjoll... jag menar superstar över en natt är också riktigt bra.

Sämst: Att det är så sjukt opersonligt. Varför låter du oss inte komma nära, Miss Spears?


Visst är jag imponerad, kvällen känns inte bortslösad. Det råder ingen tvekan om att Britney är en popstjärna av megaproportioner. Som helhet får uppvisningen 4 U:n, Spears själv får 2. Ett bara för att hon är hon och ett för hennes framträdande. Visserligen var mina förväntningar skyhöga, men jag hade blivit besviken hur som helst, för att av någon med så många år i branschen och hits i bagaget väntar man sig helt enkelt mer. Men däremot kan jag inte anklaga henne för är att ge dåligt med skäl till turnénamnet. Det är i alla benämningar tveklöst en riktig cirkus Britney levererar, tyvärr är hon själv den största clownen, om än en superkänd sådan.

Här kan du se ett en filmsnutt jag spelade in:
http://www.youtube.com/watch?v=ZWfIfd4ehHg

Recension av Twilight

Historien om Bella och vampyren Edward tar sin början när hon flyttar till den regniga småstaden Forks i Washington. Hon är inställd på total tristess och ljumna middagar med sin pappa på stans enda servering, men under en vanlig biologilektion förändras allt. Hon blir placerad bredvid Edward, han är vacker som en dag, likblek, iskall och Bella kan inte ta ögonen från honom. Ur detta möte spirar sedan en besynnerlig kärlekshistoria som trollbundit en hel generation.

Filmen är baserad på Stephanie Meyers succéroman "Om jag kunde drömma". Hajpen kring boken som länge varit en storsäljare i USA ställs som en motsvarighet till Harry Potter av många kritiker och risken att filmen skulle snubbla på de höga förväntningarna var överhängande. För regin står det engligt många säkra kortet Catherine Hardwickes med  "Tretton" och "Lords of Dogtown" i bagaget. Det tycks vara så att Hardwrickes är en av få vuxna som har kvar förmågan att tala tonåringarnas gåtfulla språk.


Edward (Robert  Pattinson) försöker gång på gång övertyga Bella (Kristen Stewart) att han inte alls är rätt för henne utan kanske rent av farlig. Men att tämja den farliga killen är en klassisk tonnårsattraktion och Bella faller pladask. När hon till sist upptäcker hans dolda identitet är det redan för sent, hon är upp över öronen förälskad i honom och de inleder en passionerad relation. Vi får se hur stackars Edward kämpar mot sin uråldriga blodtörst och slits mellan att vilja hångla upp och äta upp sin flickvän. Som om det inte vore nog med den direkta livsfara deras förhållande utgör dyker ytterligare trubbel upp när det visar sig att andra vampyrer härjar i trakten. Alla går inte  på samma "vegetariska" diet som Edward och hans familj och jakten har bara börjat. Kontrasterna mellan Bellas alldagliga liv och Edwards vardag och försök att leva ett så normalt liv som möjligt ger filmen ytterligare djup och gör det hela lite mer intressant.


Något som däremot inte är intressant är dialogen. Tyvärr räcker det inte med fantastiskt bildspråk och vackra omgivningar som totalt hänför både mig och min annars svårimponerade sambo när dialogen är torftig och känns otillräcklig. Hur det är möjligt när filmen baseras på 400 sidor text är för mig det största mysteriet. Det är också enerverande hur hela filmen osar av sex på ett pinsamt barntillåtet sätt och man tvingas ställa sig frågan; går det verkligen att göra en vampyrfilm utan en enda droppe blod?


Trots de många punkter på minusidan har Twiligt en svårdefinierad dragningskraft. Hade jag varit tonåring än idag hade jag nog inte skrivit den här recensionen utan istället suttit klistrad framför tv:n och kollat på Twilight från morgon till kväll. Men med lite perspektiv på både tonårslivet och filmen känns det inte som den når ända fram. Jag pendlar hela tiden mellan att älska den och  att inte alls förstå dess storhet. För vad är det egentligen jag gillar? Är det den svulstiga blandningen av tonårsdrama och vampyrthriller eller Bellas förmåga att se hoppfull, kåt, förvirrad och kär ut på en och samma gång?


Kan man ta filmen för vad den är, en vacker historia om omöjlig tonårsförälskelse och se förbi de tafatta försöken som gjorts för att vara en thriller så är Twilight en film som tål att ses mer än en gång.


Brunetten listar ...

I-LANDSPROBLEM

Tänk att det äntligen kommit ett uttryck som jag kan beteckna mina små vardagliga problem med. Så tänkte jag när jag hörde talas om begreppet "i-landsproblem" första gången för några år sedan.  För vad är egentligen krig, svält och fattigdom mot en strejkande fjärrkontroll eller ett inställt pendeltåg?


Allt för ofta glömmer vi bort hur bra vi faktiskt har det här i vårt avlånga land. Rent vatten, ett socialt skyddsnät som (mer eller mindre) fungerar och gratis utbildning. Fantastiskt! Tyvärr är det svårt att uppskatta dessa saker när vardagen hela tiden sabbas av i-landsproblem. Nedan listar jag några sjukt irriterande i-landsproblemen du kan drabbas av.


1.     
"Tunnelbanan mot Ropsten avgår om en minut från spår tre" ekar den inspelade kvinnorösten när du sliter upp busskortet ur fickan och passerar spärren. Du hör hur tåget rullar in på perrongen och planerar att småspringa nerför rulltrappan. Tyvärr är din väg blockerad av en rad efterblivna Stockholmare (läs; turister och bönder) som inte lärt sig att man står stilla på höger sida av rulltrappan och inget annat.

2.     
Att ha ett problem som är så litet att det knappt får klassas som problem. Vi har alla varit där, man stör sig grymt mycket på något eller har ett problem utan direkt lösning. Ingen annan verkar dela din uppfattning om att du faktiskt har ett verkligt problem och behöver hjälp.  Du drabbas hårt av tonårssyndromet "ingen förstår mig" och muttrar irriterat för dig själv.


3.       
Dilemman. Ett dilemma som enligt Wikipedia betyder "en valsituation där båda alternativen är dåliga" är något vi drabbas av varje dag. Vad ska jag äta till middag? Vilken jacka ska jag ha på mig? Vilken bio ska vi se på fredag? Vilken krog ska vi gå till? Så många frågor utan svar! Det handlar mest om att välja det minst dåliga alternativet, eftersom inget känns klockrent bra. Varför ska man nöja sig? Att aldrig vara riktigt nöjd är nog ett av de största i-landsproblemen.


4.     
När du inte kan hitta det du vill ha på internet. Numera utgår vi ju alltid ifrån att allt, allt och återigen ALLT går att hitta på internet. Hur svårt kan det vara! Varför får jag inga träffar på Google när jag söker på något som jag bara måste hitta? Folk säger att Google är min bästa vän, bullshit säger jag. Hade jag haft Google som vän på Facebook hade hon varit bortplockad för länge sedan.


5.
Du sätter mobilen (alternativt kameran) på laddning innan du går och lägger dig. Trodde du! "I-landsproblemskapar-djävulen" har varit i farten och antingen kirrat glapp i sladden eller trollat till det så ditt eluttag plötsligt inte fungerar. När du vaknar på morgonen är telefonen fortfarande lika oladdad som den var kvällen innan. Observera att det här oftast inträffar när du väntar ett viktigt samtal och ska vara på språng hela dagen. Kameran har en tendens att förbli oladdad samma dag som en konsert du längtat efter äger rum, din syrra tar studenten eller din polare ska hyra en Lamborghini. Galet irriterande och sannerligen något som kan klassas som ett av de värsta i-landsproblemen.


Bubblarna till denna lista var;

• Att vara sugen på Fanta när man bara har Cola hemma.

• Att bli placerad i mittensätet på flyget bredvid två främmande människor.

• Att hitta på saker som ursäktar varför man är sen till jobbet.

I-landsproblem hamnar ofta i skymundan bakom alla svältande barn i Afrika och Klimathotet. Men människan är ett offer för närhetsprincipen och alla problem är för oss relativa.  Hur mycket jag än försöker tänka på de afrikanska barnen när jag inte kan bestämma mig för en meny på McDonalds så går det inte. I-landsproblemen är här för att stanna, tyvärr. Att klaga är ju trots allt tråkigt, onödigt och alldeles, alldeles underbart.

Läs mer i min nya blogg här !


PHOTO



Jag berättade ju tidigare att jag blivit "storbloggare" på http://www.ungdomar.se/ ellerhur? För er som vill följa min blogg där ska ni lägga denna adress på minnet: http://ungdomar.se/blogg.php?user_id=172936 eller helt enkelt spara den som favorit.

Glad Påsk!

Upptagen

Blir inte mycket bloggande just nu. Tyvärr. Imorgon kommer jag även börja som "storbloggare" på http://ungdomar.se så då lär det bli ännu mindre tid här tyvärr.

Det jag är upptagen med just nu är:
- måla i lägenheten.
- ta bilder på mig själv.
- pussa på min älskling.

  

Jag snattade idag!

Efter jobbet idag tog jag en sväng genom några butiker i city. På H&M plockade jag på mig några plagg och satte av mot provrummet. Väl därinne hittade jag ett sött diadem som låg på golvet.

Måste testa. Snyggt!

Telefonen ringer.

Jag provar kläderna jag hade med mig, lämnar provhytten, betalar mina utvalda linnen och promenixar glatt vidare. 45 minuter senare ser jag min spegelbild i pendeltågets glasruta. JÄVLAR. Diademet sitter såklart kvar på skallen. Hur tankspridd får man bli?

Tänk om jag blivit tagen? Pinsamt. Tänk om någon från H&M följde efter mig till mig och planerar att bussa polisen på mig?

Hur sover du?

Det här med att sova tillsammans med någon är lite av en vetenskap. Jag tror att det bara är en tidsfråga tills någon doktorerar i ämnet.

1.
Ser väldigt kärlektfullt och mysigt ut. Detta är också den variant som jag och min pojkvän oftast intar när det är sovdags. I början gillade jag inte att vara "the big spoon" men nu tycker jag det är mycket skönare att sova så än att ligga inklämd i "lilla skeden"-positionen.

2.
Känns som en väldigt "nykär" grej. Nära och intimt men kanske inte så värst bekvämt? Lite av en favorit är det varjefall, men sällan förekommande i vårt sovrum numera. 2:an är mer en kelposition än sovställning för oss.

3.
Det är ingen ställning vi medvetet intar, men jag kan tänka att vi ser ut sådär under natten då han hellre ligger på rygg och jag helst sover på mage.

4.
Tyvärr så vänder vi oss ifrån varandra av någon anledning när vi ska sova. Jag har länge finurlat på varför det är så, vi har testat att byta sida i sängen men resultatet är ändå det samma. Så vi kör denna variant där vi ligger rumpa mot rumpa för att lite kroppskontakt är bättre än ingen alls.

5.
Varning för bråk! Har vi tjaffsat under kvällen är det såhär vi hamnar i sängen inan vi somnar. Dock så har vi en regel att aldrig somna osams så det brukar börja i denna ställning tills någon släpper på envisheten och tar ton.

6.
Denna är en sällan förekommande variant. Har jag tur så kliar gullet mig lite på ryggen innan jag ska sova och då ligger vi såhär, annars aldrig.


KÄRLEK



Varför känner man mycket tydligare hur mycket man älskar någon när de åker bort?

Kolla vad vi köpt!

Antar att det nu är dags att avslöja vad som pågått i mitt liv senaste veckorna för er som inte redan vet. Alla papper är nu klara och det finns ingenting som kan gå fel.. Jag och Peter har köpt en lägenhet! Jajjamensan! Här i Haninge ligger den, gångavstånd till centrum, pendeltåget, nattbussen, Mcdonalds och Ica Maxi. Vad mer kan man begära?

En 2:a på 64 kvadrat, byggår 2005. Stor balkong med eftermiddags/kvällssol! Värmegolv i badrummet som är så STORT. Men best av allt är den gigantiska garderoben som jag kommer göra om till en WALK IN CLOSET. Du hörde rätt. Äntligen kommer alla min älskade klädesplagg, skor och väskor få komma till sin rätt.

Prislappen på hela kalaset är 990 000 :-

Vi tänker börja med att lägga nytt golv i hallen, plastmatta är inte riktigt våran grej. Självklart kommer jag ladda upp massa bilder för att hålla er uppdaterade. Idag blir det en tur till IKEA! Jag är så lycklig!

Några bilder får ni varjefall här, så ni vet hur det såg ut när tanten som ägde lägenheten innan oss bodde där. Vi räknar med at flytta in inom två veckor. Tillträde får vi den 1:a april.

(nu funkade det inte att ladda upp bilder helt plötsligt här på muppblogg.se men det kommer senare)

att sova

Det måste vara det bästa som finns. Bättre än att äta när man är riktigt hungrig eller kissa när man är riktigt nödig.  Du försvinner in i en värld där ingenting betyder mer än det du gör ju för stunden. Du svävar, flyter fram i en värld som du själv skapar bakom dina stängda ögonlock.

Idag lyckades jag sova förbi 11 missade samtal och 6 sms trots att mobilen låg precis brevid mig. My deepest ursäkter till dig Emelie. Jag LOVAR att inte sova till 14.30 på torsdag när vi ska ses.

Kanske ska sova lite nu?

Recension: Watchmen

I söndags var jag och såg "Watchmen" på bio. Till skillnad från många filmfantaster hade jag inte några som helst förväntningar, då hypade filmer som denna har en tendens att.. floppa. Filmen är baserad på Alan Moores banbrytande och hyllade superhjälteserie (från 80-talet) och hade svensk biopremiär 13 mars 2009.

Who watches the watchmen? Quis custodiet ipsos custodes?

Vi befinner oss i ett alternativt 1985. Domedagsklockan visar på fem i tolv. Relationen mellan USA och Sovjet är spänd, upprustingen av kärnvapen länderna imellan får övriga världen att hålla andan. President Nixon har blivit omvald ännu en gång efter segern i Vietnamnkriget, allt tack vare Dr. Manhattan och hans superkrafter. De maskerade superhjältarna som under årtionden rensat bland amerikas avksum har blivit förbjudna enligt en ny lag och endast Dr. Manhattan och The Comedian förblir aktiva i regeringens tjänst. Rorschach, även han en tidigare medlem i den upplösta superhjältegruppen "Watchmen" förblir aktiv men jobbar på egen hand. När The Comedian blir brutalt mördad och polisen misslyckas med att finna ledtrådar fattar Rorschach misstanke om att någon försöker röja föredetta maskerade hjältar ur vägen, men vem och framförallt varför?

Jag har aldrig läst Watchmen i sin ursprungliga form, men kommer snabbt in i storyn och fängslas direkt av både starka skådespelarinsatser och den högre intellektuella växel som regissören Zack Snyder lägger i redan i början av de 163 minuterna.

"Existensen av liv är kraftigt överskattad" säger Dr Manhattan när han står på Mars tillsammans med Silk Spectre II, hans ex kollega tillika flickvän som försöker övertala honom att återvända till jorden och rädda oss från en säker undergång. Dr. Manhattans ord ekar fortfarande inom mig och påminner om hur dåliga vi människor är på att ta hand om varandra och vår planet.

Bortsett från ett fåtal mindre genomtänka scener skulle jag vilja beskriva filmen som magisk och istället för frågan "Vem vaktar väktarna" undrar jag; vem räddar oss från oss själva?



I rollerna: Malin Akerman, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Matthew Goode
Regi: Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300)
Manus: David Hayter, Alex Tse

RSS 2.0