Den dagen var idag. För ida skrev jag högskoleprovet som till viss del kändes helt okej. Jag kunde svara på frågorna och stog aldrig riktigt helt handfallen. Men problemet var mattedelen. Jag kan helt ärligt erkänna att jag "fuskade" mig igenom större delen av gymnasiets matematik. Jävla skit. Jag räknade kanske varannat tal och resten skrev jag bara rakt av facit eller en kompis och diskuterade svaret några sekunder och låssades att jag förstog. Tänk om jag istället hade förstått att matten inte var en tävling mot andra udan enbart mig själv. Så underbart! Tänk om läraren istället för att bara rätta mina svar rakt av faktiskt haft tid att stå brevid mig och fråga "hur löste du det här då?" och låta mig redovisa. Då hade hon upptäckt att jag inte kunde allt så mycket som jag gav sken av. Min bubbla hade spruckit och hon hade fått lära mig ordentligt. Det hade säkert varit superpinsamt då, men vad tacksam jag hade varit idag om jag verkligen varit säker på min sak.

Jag gav upp på matten redan i Matte B kursen. Första året på gymnasiet och Matte A gick som en dans. Jag var fanimig duktig på matte i grundskolan. Jag klarade matte B med ett starkt G (vilket innebar ett IG, två VG på vanliga proven och ett G på det nationella provet) Vad gick egentligen snett?  Var det betygsstressen som tog över, eller vad det mitt ego som alltid vill överglänsa andra? Om någon känner sig överkörd pga att jag "överglänst" dig med matematiska kunskaper så har du väl fått din upprättelse nu. Jag, brunetten Alexandra Gabriella Maria Feline, kan inte räkna matte.