Tänk att något som är så liten kan påverka så mycket. Tänker på det varenda gång jag pressar i mig dom där små sakerna. För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle få mitt liv tillbaka, men det kunde jag. Jag är nästan framme, det är nästan tillbaka. Ljuset i tunneln känns inte som ett tåg längre. Det är solen!

Hej livet, skönt att du är tillbaka! Jag har saknat dig!

Eftersom jag har så svårt att svälja piller så måste jag blanda dem med något annat i munnen. Det blir olika saker nästan varje kväll. En macka, en bit melon, en ostskiva, lite choklad, ett kex. Ikväll blev det russin och cola. Inte helt ultimat, men så länge jag inte känner den sträva ytan på pillrena mot tungan så är det safe.



Nu ska jag återgå till att skriva jobbansökningar. Fifan va trist det är! Speciellt eftersom 98% av dem kommer hamna direkt i papperskorgen..