Ja. Nu är det minsann bara sex dagar kvar tills jag åker till London. Det känns som att just den resan är vad som kommer få mig att orka den här veckan. Det låter ju aslöjligt att jag ojjar mig så mycket över att jobba några få dagar. Men testa själv att leva det senaste året som jag gjort så får vi se om du är lika jävla kaxig. Okej, nu kände jag att taggarna hamnade lite utåt där, men jag har varit hos läkaren idag på morgonen och jag känner alltid att jag måste försvara mig i 180 för att inte bli kallad "lat" eller "dum".. Inte för att någon läkare någonsin sagt det till mig, men det känns som att de tänker det. Det känns som alla andra tänker så också. Gör ni det? Va va va?!

Jag försöker att inte vara nervös inför imorgon. Jag har ju bara varit på två kassaträningspass. Ändå så tror jag att folk förväntar sig att jag ska vara BÄST. Varför tror jag det? Alla ni som jobbar, säg att ni skulle lära upp någon i TVÅ dagar (á 4,5 timme), skulle du förvänta dig att de var asduktiga eller skulle du vara beredd på att de va lite lost? JAG vill ju vara bäst, men ingen kan ju vara det i början. Usch, jag hatar början på saker och ting, kan jag inte bara få spola fram tiden tills jag är trygg och proffsig och... bäst?

Bilderna är från London by the way. Inte senast jag var där, det var ju i vintras. Utan när jag var där förra våren (april 2009) och promenixade runt i Nootting Hill - så himla fint område.