Sådär ja. Nu är jag hemma från London och har precis varit och jobbat mitt första pass efter ledigheten. En sak som jag haft på hjärnan nu sedan igår och bara måste blogga är om hur allt gick bra igår. Ni som hängt med i min blogg/mitt liv ett tag vet att jag ibland kan bli rätt gnällig och tro att universum hatar mig och vill att jag ska gråta/dö. MEN - det finns hopp för livet, för ibland blir det helt tvärtom.

Dagen började med att jag stressar som fan för att hinna förbi Primark en sista gång innan jag åkte till Victoria station för att ta bussen till flygplatsen. Jag hade bagaget med mig och det var inte jättelätt att ta sig fram i en överfull butik - men jag klarade det. När jag kliver ut på gatan igen är jag superstressad och tror jag kommer missa flygbussen, men då dyker det upp en busslinje jag aldrig sett förut på någon av mina Londonresor, som tog mig direkt till Victoria på bara några minuter. Väl framme hamnar jag först i kön och blir ombordsläppt DIREKT. Man brukar annars alltid få stå och vänta där som ett fån ett bra tag.

Sen börjar det gå utför igen. Resan tar mycket längre tid än den brukar på grund av massa vägbyggen. Och när vi närmar oss flygplatsen (äntligen) så krockar ett gäng bilar bara några hundra meter framför bussen. Så vi blir stillastående i en timme. Jag visste att jag skulle missa mitt plan, så jag smsar Peter och talar om det, samt att jag ska ringa när jag vet om jag kommer lyckas boka en ny biljett på ett senare plan. 30 sekunder senare får jag ett sms, som jag självklart tror är från Peter, men då är det från flygbolaget - som beklagar att mitt flyg är 1,5 timme sent. YES! Missar alltså inte planet.

Väl framme på flygplatsen så inser jag att jag checkat in mina höurlurar med den stora väskan, så jag skramlar fram mina sista pund (10.25) och köper ett par nya hörlurar som turligt nog kostade 9.99:- Efter det märker jag att mobilen har dåligt med batteri. Jag var då helt säker på att jag checkat in laddaren också, men den hade av någon konstig anledning hamnat i mitt handbagage, WOHO. Jakten på en kontakt att ladda mobilen i tog 5 sekunder, för jag stog precis brevid ett.

Samtidigt som jag lutar mig ner för att stoppa i laddaren i väggen så får jag allt hår i ansiktet och svär tyst för mig själv att jag inte har någon toffs. Då får jag syn på en svart toffs som ligger på golvet precis nedanför näsan på mig. Tar på mig den och skrattar åt vilken tur jag har.

En halvtimme senare börjar jag bli lite nervös och må illa inför flygresan (eftersom det var halv storm ute). När jag en stund senare måste gå på toaletten så drar jag mig för att göra det eftersom allmäna toaletter oftast luktar stekt kiss och jag behövde verkligen inget mer som bidrog till illamåendet. Men när jag väl kliver in på toaletten så luktar det så SJUKT jävla gott därinne. Seriöst, deras rengöringsmedel hade jag mer än gärna använt som parfym, SÅ gott luktade det.

Ombord på planet så börjar jag nojja lite över att jag kanske skulla hinna läsa ut min bok innan vi landar, vilket skulle suga pung. Men när kaptenen ropar ut att cabin-crewn ska sätta sig för landning så läser jag sista sidan. PERFEKT.

Tänk om alla dagar kunde vara som igår. Livet hade varit så mycket finare då!