När ni läser det här ligger jag fortfarande och sover. Det som är så jävla fint med tidsinställda inlägg.

Igårkväll låg jag som vanligt uppe alldeles för länge och pressade i mig Harry Potter. Jag är strax klar med tredje boken och har redan börjat stressa upp mig över att hela serien snart kommer vara slut (igen). Typiskt mig att stressa upp mig över saker som ligger långt i framtiden eller inte är ett verkligt problem. Jag har funderat lite kring min (nyfunna...) rädsla för att se nya filmer och läsa nya böcker. Jag vågar inte, för jag vill inte bli besviken. Antar att det också är en typ av stress. Min hjärna är så full av tankar och intryck hela tiden att jag knappt har plats för något nytt. Det är därför jag glor på samma serier om och om igen. Det är därför jag inte läst en ny bok det senaste året, utan istället läser samma bok-serier om och om igen. (Twilight på svenska och engelska, Sagan om Ringen, Hungerspelen, Imorgon när kriget kom-serien och Harry Potter). Jag vågar inte chansa när det gäller min avkoppling, jag måste ha den. Då får det bli repetativt. Heter det så? On repeat, liksom. Allt det här är såklart saker jag måste ta upp med min läkare när jag träffar henne igen. Synd att det går flera månader mellan gångerna bara och att hon tror allt är tiptopp med mig bara för att jag käkar maxdosen av mina utjämnande mediciner.

Det är inte helt enkelt att hålla ihop vardagen och livet när man inte kan lita på sig själv. Kommer jag klara det här? Ja det gör jag. Men sen så gör jag inte det varjefall. Ibland ja, ibland nej. Det går ju att pusha sig själv till en viss gräns såklart. Men det är läskigt att inte kunna kontrollera sig själv, bara tanken på att man när som helst kan falla handlöst ner i evigt mörker är rätt tuff. Speciellt när man vill vara den glada och sprudlande person som man varit tidigare. När man vill vara vacker på utsidan och på insidan och vara alla andra och sig själv till lags på en och samma gång. Det är tungt att känna att man håller ihop sig själv med hjälp av fusklösningar och silvertejp. Förr eller senare brister det ju. Som det är nu så är frågan snarare när än om. Jag hoppas jag kan banka vett i min läkare när jag träffar henne nu i december. Våga be om mer hjälp, våga visa mig svag och förklara (utan att ljuga) hur det känns och är. Inte känna efter för mycket eller för lite. Det har trots allt bara gått 8 månader sedan jag låg i fosterställning på en bänk på psykakuten i stan och grinade så jag inte fick luft. Jag har tagit stora steg frammåt, för jag mår verkligen bättre på många sätt. Men jag behöver stöd för att inte falla tillbaka i samma möster och ta stora kliv tillbaka. Som det är nu så kommer det brista förr eller senare igen, det känner jag. Antingen får jag rätt hjälp nu, eller så håller jag ut. Väntar. Kämpar. Hoppas. Kämpar mer. Tills det rasar, eller inte rasar. Jag vet inte, jag har ju inte kontroll och det skrämmer mig mer än något annat.