Trots att gräset var mjukt och geggigt av allt vatten så smattrade det ordentligt när dropparna slog i marken omkring oss. Min blick svepte snabbt över landskapet. En hasselbuske en bit bort orkade inte hålla sig upprätt under det tunga regnet och kvistarna hängde ledsamt mot marken. Varannan minut var jag tvungen att torka av mig kring ögonen med tröjärmen för att ögonfransarna inte orkade hålla bort vattnet, som rann i kanaler ner från luggen.

Jag tittade in i klippformationen bakom mig där de andra låg utmattade och försökte få lite sömn. Jonathan halvlåg mot sin ryggsäck och hade kepsen nedragen över ansiktet. Sofie hade kurat ihop sig i forsterställning med armarna i ett låst grepp kring sina knän. (Tjejnamn: ännu inte bestämt) satt längst in i den lilla grottan och pillade med korken på sin vattenflaska. Intill henne stog Martin på knä och försökte hänga upp sin tjocktröja på en spetsig del av bergväggen. Att få något att torka, ens under skyddet kändes som ett uppdrag dömt att misslyckas.

Min blick vandrade åter ut över den stora ängen. Under andra omständigheter hade det här varit en vacker plats. Ett ställe dit ungdomar skulle fly undan sina föräldrar, med kubbspel, bacardi och sovsäckar i packningen. Eller ett smultronställe för en hundägare som ville släppa loss sina husdjur och låta dem rasta sig själva. Men för mig var det inte en vackert alls. Det var ett helvete. Ett blött helvete. Det enda jag kunde trösta mig med var att det inte blåste. Ingenting rörde sig i det höga gräset och inte så mycket som en skugga verkade misstänkt i den bortre trädlinjen. I blåsigare väder fanns det alltid träd som knakade eller grankvistar som gungade och påkallade min uppmärksamhet och fick pulsen att rusa. Det var skönt att för en gångs skull ha en sak mindre att oroa sig över. Regnet gjorde vakttjänsten tillräckligt jobbig. Ungefär som att försöka se klart på världen genom ett filter av gråa streck.