Det är mörka tider nu. Det ingick inte i min plan när jag drog ut på den dagliga promenixen kring sjön att det skulle bli kolmörkt. I skogen kan INGEN höra mig skrika. Försöker att inte låta min hjärna påverkas av alla filmer man sett, och alla offer man läser om i tidningarna. Ändå ökar jag hastigheten på mina steg gradvis utan att ens tänka på det. Den sista backen nästan springer jag hela vägen ner. Kastar en blick över axeln men ser ingen där. Fortsätter med stora steg hela vägen hem och känner mig inte lugn förrän jag kliver in i hallen. Var det verkligen värt att säga upp medlemskapet på Sats för att spara lite pengar? Var det inte värt en femhunka i månaden att kunna motionera i säkerhet?

Äh, jag lever lite på den vilda sidan. CRAZY! Om jag helt plötsligt slutar blogga och ni inte hör av mig på mer än en vecka. Utgå då ifrån att jag blivit mördad, styckad och sänkt i sjön. Kom ihåg de fina sakerna med mig och spela Here comes the flood av Peter Gabriel på min begravning. Tack!