Har funderat mycket kring det här med att sätta ord på sina känslor. Oftast slutar det med att jag känner mig skitdum som inte kan hitta de rätta orden. Det känns som svenska inte riktigt räcker till. Jag skulle behöva behärska minst 5-6 spårk till för att verkligen få fram det jag vill. En sak har jag dock kommit fram till..

Kärlek handlar inte bara om hur man känner och mår när man är med varandra. Det är ju det normala, en utgångspunkt, så som det alltid borde vara. Istället kan man mäta kärleken beroende på hur man mår när man är ifrån varandra.

Igår när vi kom hem från Risk-kvällen så fick min fylla sambo för sig att ramla ner på köksgolvet. Det var varjefall där jag hittade honom när jag klev ut från badrummet. Jag slog mig ner intill honom och där blev vi liggandes där ett tag. När jag insåg hur muppiga vi måste se ut så sprang jag upp och hämtade kameran och tog en bild. Allt detta innan älskling knappt han reagera på att jag rest mig upp. Tur att vi inte har insyn i köket som de andra boenden har här, grannarna kanske hade trott vi supit ner oss och sedan begått ett dubbel-självmord.

Kärlek för mig är är inte att tro att man inte kan leva utan varandra.
Det är att VETA att man inte kan göra det.