Blir alltid så ledsen när jag ser den här bilden. Den är tagen i juni 2008 när min lillasyster tog studenten. Jag är inte bakom kameran. Jag är inte inne i vårat hus eller ens i trädgården när bilden tas. Jag är i Seattle, USA. Varför var jag inte där på en så viktig dag? Jag blir så besviken på mig själv. Jag var inte hemma när min bästa vän tog studenten heller. Men hon var där på min, och min syster också. De fanns där för mig men jag valde att åka bort istället för att vara där för dem.

Självklart var resan till USA ett stort och roligt äventyr. Men jag har så många gånger trott att gräset är grönare på andra sidan. Trott att saker och ting ska bli så annorlunda mot hur det är, eller hur de blev.

Tittar på bilden igen. Känner mig utanför. Som att de är en egen liten familj - utan mig. Vilket de såklart är. Skulle jag försvinna skulle de fortfarande vara en familj, världens bästa sådan. Hur kan jag känna mig utanför? Det var ju jag som åkte ifrån dem och inte tvärtom. Ofta undrar jag om de skulle känna sig lika tomma utan mig, som jag skulle göra utan dem.

Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar min familj. På gott och på ont, för evigt och för alltid.


Kort taget med mobilen på ett kort, därför "lite" suddigt.