När jag var yngre så var hela skaffa barn-grejen inte en självklarhet för mig. Det var något med barn som skrämde mig. Jag antar att jag redan som liten var rädd att gå miste om något och bli fast på samma plats. Att bli en ung mamma och sedan leva livet i samma stad, med samma folk och rutiner tills jag dör.

I tonåren gjorde jag en 180-gradersvändning och barn var allt jag kunde tänka på. Bäbisar, bäbisar och bäbisar var alltid i huvudet på mig. Jag ville ha barn, massor av dem. Men kanske inte på det normala sättet. Jag minns hur jag uttalade mig till en vän: "jag ser min framtid, jag ser barn - men ingen man". Helt plötsligt hade jag gått från att vara rädd att bli ensam mamma till att vilja bli det. Tänk så skönt att slippa dela på kontrollen. Att få bestämma allt själv och slippa ha en gnällig karl inblandad som bara kommer underminera mig och tuta i ungarna massa dumheter. Nej tack du. Det är mycket bättre att vara själv. Ensam är stark.

Sen blev jag ytterligare lite äldre och tankarna kring barn ändrades ännu en gång. Att vara ensam mamma, vad tänkte jag? Alla sena nätter, skrikande barn, bajs och sömnbrist. Jag började jobba med barn och insåg hur otroligt mycket energi de suger ur en. Att bli ensam mamma gick från att vara min dröm till att vara min mardröm. Kanske berodde det på att jag hittade en kille som jag faktiskt vill ha barn med. Vilken fantastiskt känsla att ha något växande i mig som är hälften mig, hälften honom. Att se sina barn växa upp tillsammans och dela på både ansvaret- både de jobbiga och fina sidorna. Vem kommer barnet vara mest lik? Blir det en tjej eller kille? Vad ska de heta? Kommer vi bli bra föräldrar? Kommer våra barn bli bra människor?

Ni behöver inte sitta och svettas (ni vet vilka ni är), det kommer dröja innan vi skaffar barn. Jag drömde att jag var på tjocken inatt och det kändes så himla härligt. Men var sak har sin tid, som det brukar heta.