Peta inte hål på min bubbla
Löjligt är nog det enda ordet jag kan komma på som passar tillräckligt bra. Men egentligen finns det inget ord som riktigt nålar fast den känsla jag känner ibland.
Jag är så löjligt lättpåverkad. Jag blir så löjligt lätt besatt av saker. Det kan räcka med att jag hör en låt som inspierar mig, eller ser en film eller tv-serie. Det kan ju inte vara normalt att vilja bli läkare efter att ha sett några avsnitt Grey's Anatomy. Eller att vilja bli veterinär bara för att man sett en film om plågade djur på youtube. Men så är jag. Jag kan inte göra något med måtta eller bara vara lagom. Allting måste dras till sin spets, på gott och ont.
Igår var jag, mamma, pappa och älsklingen och tittade på Prinsessa i Heron City. Medans vi käkade middag tillsammans innan bion börjat så kom vi in på samtalsämnet bergochdalbanor. Som ni redan vet så älskar jag att åka allt som går fort och gör loopar och är allmänt häftigt. Hur som helst. Jag blir direkt besatt av tanken att JOBBA som provåkare. Tänk va coolt att få åka runt i världen och provåka karuseller och bergochdalbanor. Eller, man kanske kan recensera tivolin och sånt? "Jag måste googla hur man blir en sån när jag kommer hem". Mamma tittar på mig med undrande blick. För hon vet hur jag är. Besatt av att missa något, besatt av tanken och rädslan för att saker och ting inte ska bli som jag vill. "Eller så kan du göra det normala och tillsammans med Peter spara ihop pengar och åka till något stort nöjesfält i USA och bara åka. Du vet - för att det är kul?" säger hon sedan.
Aj. Hon försökte peta hål på min bubbla.
För det är så jag beskriver det. Jag lever i en liten bubbla. I min bubbla är allting möjligt och ingenting omöjligt. Världen är full av möjligheter och jag ser inga hinder, bara möjliga lösningar och vägar (hur långa och snåriga de än må vara) mot mina mål. När någon säger att jag ska göra något normalt eller realistiskt så petar det på min bubbla. Jag är livrädd för den dagen bubblan spricker och det går upp för mig att jag inte kan leva som jag gör. Hoppas jag lyckas hålla upp bubblan livet ut. Det är mysigt här inne.
Det var kul att se filmen igen varjefall. Några småtjejer kände igen mig efteråt och viskade och pekade när vi var inne på damtoaletten samtidigt. Det var kul.
På vägen hem satt jag i bilen och dagdrömde som vanligt. Vi åkte bil, det var mörkt och regnade. Perfekt läge för massivt dagdrömmande. Och när jag kom hem. Gissa vad jag googlade?
Det är nog inte så hälsosamt att leva i en bubbla, men samtidigt så undrar jag varför jag skulle vilja leva annorlunda. Bubblan är glasklar, jag ser lika bra ut som andra människor ser in. Men det finns vissa saker som helt enkelt inte kan röra mig. Och det är bra.
Re-post från hösten 2009. Känner jag annorlunda nu, ett psykbryt, massa mediciner och ett helt år senare? Nej. Är det bra eller dåligt?
Jag är så löjligt lättpåverkad. Jag blir så löjligt lätt besatt av saker. Det kan räcka med att jag hör en låt som inspierar mig, eller ser en film eller tv-serie. Det kan ju inte vara normalt att vilja bli läkare efter att ha sett några avsnitt Grey's Anatomy. Eller att vilja bli veterinär bara för att man sett en film om plågade djur på youtube. Men så är jag. Jag kan inte göra något med måtta eller bara vara lagom. Allting måste dras till sin spets, på gott och ont.
Igår var jag, mamma, pappa och älsklingen och tittade på Prinsessa i Heron City. Medans vi käkade middag tillsammans innan bion börjat så kom vi in på samtalsämnet bergochdalbanor. Som ni redan vet så älskar jag att åka allt som går fort och gör loopar och är allmänt häftigt. Hur som helst. Jag blir direkt besatt av tanken att JOBBA som provåkare. Tänk va coolt att få åka runt i världen och provåka karuseller och bergochdalbanor. Eller, man kanske kan recensera tivolin och sånt? "Jag måste googla hur man blir en sån när jag kommer hem". Mamma tittar på mig med undrande blick. För hon vet hur jag är. Besatt av att missa något, besatt av tanken och rädslan för att saker och ting inte ska bli som jag vill. "Eller så kan du göra det normala och tillsammans med Peter spara ihop pengar och åka till något stort nöjesfält i USA och bara åka. Du vet - för att det är kul?" säger hon sedan.
Aj. Hon försökte peta hål på min bubbla.
För det är så jag beskriver det. Jag lever i en liten bubbla. I min bubbla är allting möjligt och ingenting omöjligt. Världen är full av möjligheter och jag ser inga hinder, bara möjliga lösningar och vägar (hur långa och snåriga de än må vara) mot mina mål. När någon säger att jag ska göra något normalt eller realistiskt så petar det på min bubbla. Jag är livrädd för den dagen bubblan spricker och det går upp för mig att jag inte kan leva som jag gör. Hoppas jag lyckas hålla upp bubblan livet ut. Det är mysigt här inne.
Det var kul att se filmen igen varjefall. Några småtjejer kände igen mig efteråt och viskade och pekade när vi var inne på damtoaletten samtidigt. Det var kul.
På vägen hem satt jag i bilen och dagdrömde som vanligt. Vi åkte bil, det var mörkt och regnade. Perfekt läge för massivt dagdrömmande. Och när jag kom hem. Gissa vad jag googlade?
Det är nog inte så hälsosamt att leva i en bubbla, men samtidigt så undrar jag varför jag skulle vilja leva annorlunda. Bubblan är glasklar, jag ser lika bra ut som andra människor ser in. Men det finns vissa saker som helt enkelt inte kan röra mig. Och det är bra.
Re-post från hösten 2009. Känner jag annorlunda nu, ett psykbryt, massa mediciner och ett helt år senare? Nej. Är det bra eller dåligt?
Feedback på detta inlägg
Postat av: sara
tack så mycket! :)
älskar din desiign! läcker
