Utanför toalettdörren dunkade musiken. I hennes kropp dunkade det på ett helt annat sätt, det sätt som orsakas av för många glas vin uppdrukna på för kort tid. Hon stog kvar framför badrumsspegeln när hon tvättat händerna, som vanligt utan att ta av sig sina billiga H&M-ringar som snart skulle tappa både stenarna och det silverfärgade plastöverdraget. Hon försökte hålla blicken fokuserad på den mörkhåriga flickan som stirrade tillbaka på henne. Det kalla porslinet kändes svalkande mot hennes händer. Inget mer vin nu, tänkte hon.
Någon verkade ha bråttom att komma in och rykte otåligt i dörrhantaget från utsidan. Hon rättade reflexmässigt till sitt linne och torkade av sina fuktiga händer på baksidan av jeansen innan hon låste upp dörren och klev ut i hallen.

Han stog kvar.

Någonstans ovanför naveln, djupt inuti henne hade en varm känsla lagt sig tillrätta. Den känslan spred sig skrämmande snabbt i hela hennes kropp när han stoppade ner mobilen i fickan och såg åt hennes håll. I vanliga fall hade hon låtit känslan ta över. Släppt alla måsten och inten. Njutit av den. Nu kämpade hon förgäves mot den.
- Kom, sa han och bjöd på ett litet leende. Han stog fortfarande still med händerna i fickorna och axlarna uppdragna men pekade subtilt med huvudet mot ytterdörren. Hennes kropp reagerade så snabbt och började röra sig framåt att hennes hjärna inte hade en chans att sätta stopp. Han höll upp dörren och lät henne gå före honom ut i natten.
Så fort dörren slog igen bakom dem dämpades musiken och de befann sig ensamma på trappan som ledde upp till den hyrda festlokalen. På det sista lite bredare trappsteget hade några löv samlats. De gav ifrån sig ett prasslande ljud när hon satte ner sin converseklädda fot på dem. I sitt försök att luta sig nonchalant mot husväggen kände hon sig stelare än någonsin. Hon kunde inte kolla upp, hon kunde inte möta hans blick. Istället stirrade hon ner på de torra löven och väntade, utan att veta på vad. Plötsligt var hans fötter där, på varsin sida om hennes och hon var tvungen att påminna sig själv om att andas. 
Det var fortfarande oskyldigt. Helt oskyldigt, tänkte hon. De var vänner och hade gått ut för att prata. Oskyldigt. Hon hade intalat sig själv gång på gång att spänningen mellan dem bara var något hon fabricerade. Men ibland tyckte hon sig se något i hans ögon, som om det fanns något han ville fråga henne eller något han ville berätta men tvingade sig själv att hålla tyst om. 
Hon vände istället blicken mot ytterdörren några meter ovanför dem. När som helst skulle någon av deras vänner slita upp den och bryta tystnaden som låg som ett tusen kilo tungt tryck över hennes bröst. En kall vind svepte runt husknuten i samma ögonblick som han strök hennes arm med sin högra hand. Hans beröring gick som elektricitet genom henne och varenda hårstrå ställde sig upp.
-Fryser du? frågade han och greppade mjukt om hennes handled. Hon svalde djupt och var glad att han inte verkade förstå den verkliga anledningen bakom rysningen.
- Nej, svarade hon och skämdes över ynkligheten i sin röst. Hon svalde igen trots att ingen saliv fanns kvar att svälja. - Lite kanske, la hon till sedan. Han hade fortfarande inte släppt hennes arm och hon lät den hänga så still som möjligt i hopp om att hudkontakten mellan dem skulle vara bara en sekund till. Oskyldigt? Tankarna i hennes huvud skenade okontrollerbart och när han till slut släppte taget om henne kunde hon inte vara tyst längre.
- Skulle du berätta något? Hon vågade för första gången titta upp och möta hans blick men hon visste att hennes nyfunna självförtroende inte skulle vara för alltid, så hon hoppades desperat att han skulle säga något innan hon var tvungen att se bort igen. Han sa ingenting utan flyttade sig bara ännu närmare. Hon hade inget utrymme att backa ens om hon hade velat göra det. Oskyldigt, tänkte hon igen men lite mindre övertygad den här gången. Han lutade sig in över henne så hans panna vilade mot väggen bakom dem. Hon drog hastigt efter andan när hon kände hans haka nudda vid hennes axel. När hon kände hans varma andedräkt mot sin hals gick luften ur henne lika snabbt som den kommit in och hon slöt ögonen och lutade försiktigt sin kind mot honom.
- Sluta, sa han tyst. Orden var riktade rakt mot den lilla gropen bakom hennes öra. Plötsligt kändes det som att luften omkring dem vibrerade. - Sluta själv, svarade hon lågt.