När man spenderar nästan ett halvår med att gråta flera gånger om dagen så tappar man känslan för hur och vart det är lämpligt att börja grina. Jag menar; jag har gråtit i mataffären, på bussen, på bion, på gymmet, på jobbet, på krogen, i taxin, i bilen, på alla mina vänners toaletter, i en hög på hallgolvet. Kort och gott ungefär överallt. Det blir så när man inte har kontroll över sina känslor. Men nu är det ju såklart mycket bättre, istället för att gråta flera gånger om dagen så är det nu bara nån gång i veckan, om ens det. Tack för det kära mediciner.

Som frukostfilm idag fick det bli Askungen. Jag håller ju på att gå igenom alla Disney-filmer och den var näst på tur. I scenen där hennes styvsystrar har slitit sönder klänningen precis innan balen så springer Askungen ut och faller i gråt på en bänk. Ni vet, Disney-princess-style. När man sitter på marken och gråter mot en säng eller annan möbel. När jag var liten så grät jag alltid sådär. Jag var väldigt dramatisk som barn (och nu också för den delen). Fick jag inte vara vaken och se på film sent en vardagskväll eller sova över hos en kompis eller äta oboy till middag. Ja, då var det dags för lite dramagråt. Om jag tror barn påverkas lätt av film? Da-ah.