När jag gör vissa saker så tänker jag ibland: undra när jag ska växa ifrån det här. Som när jag ligger och läser om kvällarna och pillar på min nalle. Den lilla bruna nallen som jag haft så länge jag kan minnas. Han har vissa ställen i sin päls som är galet mjuka, så jag låter bara pekfingret skrapa lite mot just de ställena som jag gjorde när jag var liten. Det är lugnande på något sätt. När kommer jag sluta med det?

Eller när jag har tråkigt och tar 200 bilder på mig själv med min webcam. När kommer jag sluta med det? När jag blir gammal och hängig? När vi får barn som växer upp och har egna webcams? "Mamma, ska vi ta lite fjårtisbilder tillsammans?" Eller när jag biter på naglarna. Jag vill så gärna tro att jag inte kommer göra det hela livet, men risken att det blir så känns rätt överhängande. En annan grej är att jag alltid läser ungdomsböcker. Såna som är anpassade för 13-17-åringar. Kommer jag växa ifrån det också?

På något plan hoppas jag att jag inte kommer förändras så mycket. Att jag har vuxit klart och hittat mig själv och att det är såhär jag kommer vara nu. Att Alexandra är färdigutvecklad och det enda som kommer ändras är småsaker. En liten patch här och där kanske. För visst vet jag vem jag är? Visst kommer jag alltid vara en tjej som älskar att inte ha fötterna på jorden och läser ungdomsböcker och lyssnar på punkrock? Visst kommer jag alltid sova med min nalle och sakna mina föräldrar efter bara några få dagar? Ja. Jag tror det.