Jag har aldrig varit emot tanken på att låta barn spela våldsamma spel och se blodiga filmer. Jag menar, verkligheten är blodig. Låt ungarna kolla på nyheterna så får de se vapen, blod, svält och självmordsbombare. Plus att om man är noga med att tala om för kidsen att spelen är overkliga och att det faktiskt går att trick-filma typ allt så förstår barnen att det inte är verklighet och att man inte kan/ska sparka någon i huvudet. På samma sätt som det är viktigt att tala om för tonårstjejer att retuschering is the way to go om man vill vara supersmal och perfekt. Ja, ni fattar.

Okej, nu till poängen.

Jag har ändrat mig.

Jag har spelat maaaaaaassor av våldsamma spel, det ena mer verklighetstroget än det andra. Jag har sett filmer som består av mer vapen, våld och blod än något annat och böcker i samma anda. Och jag drömmer därefter. Inatt var det hysteriskt. Jag springer runt i någon form av krig och skjuter folk, planerar attacker, spränger saker i luften, kvinhugger folk, och inte ett litet fint hugg i midjan, nejdå, ett fett snitt under hakan. Just när ett stort flygplan är på väg att crasha i marken ungefär 300 meter från platsen jag befinner mig så är jag helt säker på att jag kommer vakna, men drömmer fortsätter. Vi tar krigsfångar och torterar dem. Tillslut förstår jag på någon nivå att jag drömmer och hoppas att det ska stoppa de värsta våld-sekvenserna. Men icke!

Och då fattar jag såklart var inspirationen kommer ifrån. Hade jag inte läst eller sett något liknande så hade jag aldrig haft de här drömmarna. Jag vill inte att mina (blivande) barn eller något barn överhuvudtaget ska behöva ha sånadär bilder i huvudet. Även om jag inte var rädd i drömmen (förutom rädslan att få huvudet avskjutet), så vill jag inte sätta mer våld i skallen på barnen än det slagsmål som pågår i lekparken.