Satt på jobbet idag när en gubbe kom fram och skulle handla. Han skakade så sjukt mycket i händerna att han knappt kunde packa upp sina egna varor. Jag är så extremt känslig när det handlar om utsatta människor och såna som har det svårt på olika sätt. När jag scannade den sista varan hade jag gråten i halsen. Jag ville bara hoppa över disken och ge honom en stor kram! Inte för att det skulle göra livet bättre eller lättare för honom, men jag kunde inte för mitt liv sluta tycka hemskt synd om honom.

Sådär håller jag alltid på. Lider i tysthet för andra människors plågor. Jag blir också så grymt tacksam över hela min livssituation när jag möter såna. Visst att jag är ett totalt basketcase med alla mina psykiska problem, men jag kan gå. Jag skakar inte. Jag kan se, höra, prata.

En annan grej man märker mycket när man jobbar i butik är hur mycket ensamma människor det finns. Att prata lite med kassörskan är liksom höjdpunkten på deras vecka. Nu handlar det främst om äldre personer såklart. De har kanske aldrig hittat den rätta, eller så har det hittat rätt och sedan förlorat den. Med dem lider jag också. Och det skrämmer mig också. Jag är så jävla rädd att end up alone. Nu har jag ju hittat min kärlek men det finns alltid den där gnagande känslan i bakhuvudet att det ändå kan bli så. Att jag blir ensam. Att åren bara rinner iväg och jag fyller dem med ingenting. Sen en dag vaknar jag upp, är 40 år, ensam och barnlös. Sen blinkar jag igen och är 75 och har 28 katter och höjdpunkten på min vecka är att snacka med kassörskan på ICA.

Okej, nu spårade jag ur lite.