Lo skrev en kommentar på ett tidigare inlägg och frågade vad jag gjorde för att bli ilagd på psyk förra våren. Det är faktiskt en av de vanligaste frågorna jag får här i bloggen och via mail. Så nu tänkte jag ge ett litet svar på det, för er som inte redan vet historien bakom grejen. Snyggt uttryckt Alexandra. Tack, jag vet...

Det började redan sommaren 2009, jag märkte att jag var grinigare och mer lättstött än vanligt. Jag drömde hela tiden om jobbet eller andra stressiga saker och kände att jag helt tappade suget att göra annat än att sitta hemma på soffan. Innan hade jag varit så himla glad och sprudlande och alltid på gång med minst 1001 saker samtidigt. När hösten kom blev det värre och värre. Jag tappade kontakten med nästan alla mina vänner, jag lämnade aldrig lägenheten förutom när jag gick till jobbet. Eftermiddagarna, kvällarna och helgerna spenderade jag gråtandes på soffan. Tillslut så gav min familj och min stackars sambo upp hoppet om att jag skulle klara mig ur den djupa grop jag fallit ner i på egen hand. Så de bokade tid åt mig hos en psykolog. Han skrev ut ångestdämpande åt mig, som jag tog vid behov (alltså varje dag). Efter en månad med bara marginell förbättring så fick jag tid hos en annan läkare. Hon skrev då ut anti-depp-piller åt mig, och jag käkade dem i nästan fyra månader och livet blev LITE lättare.

I mars så hade jag sjunkit ner på botten igen. Jag hade redan bett om att få jobba 80% istället för heltid, men kände ändå att jag inte orkade med vardagen. Jag kunde inte laga mat, städa, träffa vänner, handla.. bara tanken på att ta en dusch eller laga middag gjorde mig så matt och ledsen att jag hamnade på golvet och började grina som ett barn. Så, en dag i mitten på mars så blev det nog. Efter en rejäl panikångestattack så åkte vi in till psykakuten inne i stan. Där låg jag på en bänk och hyperventilerade i en timme innan jag fick träffa en läkare. Han fattade direkt att mina medeciner inte var nog och att jag behövde få mer hjälp. Så dagen efter åkte vi till psyk här hemma i Haninge och de la in mig följande kväll. Dels för att jag mådde så dåligt att jag uttalat ville sluta leva och för att de ville se till att jag fick medeciner som verkligen hjäle mig. Så jag låg smått i koma i en säng på öppenpyk i fyra dagar innan jag fick komma hem igen. De dagarna var precis vad jag behövde för att landa, ta lite djupa andetag och förstå att det fanns hjälp att få och att livet var värt en andra chans.

Ja, jo. Det var nog den korta versionen till varför jag blev inlagd. Efter de dagarna så följde såklart åtaliga läkarbesök, massor av nya medeciner i olika doser och en 5 månaders heltidssjukskrivning.

Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för all hjälp jag fått och allt stöd från både min pojkvän (som alltid står ut med mig) och min bästaste familj och mina vänner. Jag vet inte hur allt det här hade gått om jag inte haft er med mig. Tack!

Gillar förresten att det här inlägget kommer precis efter att jag bloggat om ordet "våldtäcktsduscha".. det märks att min blogg är nästan lika bipolär som jag är!

Nu, sovtajm!