ARTIKEL FRÅN AFTONBLADET.SE:

Brittisk studie: En av tre unga erkänner att de har fejkat psykiska åkommor. Deprimerad som Britney Spears eller ätstörd som Lindsey Lohan.

”Coolt och unikt” Vanligast var att påstå att man lider av ätstörningar, följt av självskadebeteende, drogberoende och depression.
Många menade att det var ”coolt” att ha de här problemen, och att de gör en person ”unik”.
– Där är chockerande att se att så många unga tycker att allvarliga problem med den mentala hälsan är trendigt, säger Jesper Buch.

Majoriteten av de unga, 61 procent, menar dock att psykiska problem är något man ska ta allvarligt. Flera medgav också att de blivit påverkade av kändisarnas problem. Lindsey Lohan och Nicole Richie dramatiska viktras har varit omskrivna. Britney Spears har fått mycket uppmärksamhet för sina psykiska problem.

              

Blir så trött på allt sånthär. Hela den nya generationen ungdomar som bara ska ha och ha och ha. Allt handlar om att vara någon eller något. Sticka ut så mycket som möjligt, vara bäst, snabbast, snyggast, rikast. Vi (ja, jag säger vi eftersom även jag tillhör denna generation) vill ha allt serverat på ett silverfat och är det inte funkar är vi beredda att fuska oss hela vägen till toppen. Genvägar är det enda man letar efter nu för tiden. Ingen tar den långa och hårda vägen när det finns en bussfil att gena via hela vägen fram. När man inte längre behöver någon speciell talang eller styrka för att bli rik, känd och/eller framgångsrik så är fältet öppen för vem som helst. Alla vill kunna leva på sitt bloggande, shoppa de finaste märkeskläderna och supa kring stureplan. Är det inte den typen av uppmärksamhet man är ute efter så finns det nu ett annat alternativ. Psykiska åkommor. Ätstörningar, depressioner och självskadebeteende som det beskrivs i artikeln ovan.

Jag blir så jävla less. Så. Jävla. Less.

Men.

Den egentliga frågan är väl vad som pressat fram den här uppmärksamhetskåta generationen? Varför har det smått blivit ett skällsord att kalla någon "normal"? Sug på den ni.

En sak jag känner att jag måste ta upp i samband med detta är ju att jag faktiskt är en sån som skriver mycket om mina psykiska problem. Många av mina kompisar blir förvånade att jag "vågar" vara så öppen med hela depressions och bipolär-grejen och svaret är ganska enkelt. Om jag för 2 år sedan hade hittat en blogg där en (i övrigt) helt normal tjej pratade öppet om psykiska åkommor och tankar kring behandlingen hade jag kanske kännt mig lite mindre som ett freak. Kanske hade jag uppmärksammat mina egna problem lite tidigare och sökt hjälp i tid. "Är du inte rädd att bli 'den där bruden som är bipolär'"? Nej. Jag må komma från en liten stad där skitsnack är limmet som håller ihop alla sociala tillställningar, men - det har blivit en del av den jag är. Jag pratar inte öppet om det för att sticka ut eller bli känd som något, både i positiv och negativ benäning. Jag gör det för att det finns säkert en eller kanske två människor som jag har hjälpt genom att blogga om det. Man ska prata om jobbiga saker, speciellt sånt här. Det måste få finnas en öppen dialog om psykisk ohälsa eftersom väldigt många lider i tysthet för att det är "fult" att må dåligt. Ingen vill visa sig svag.

Jag må vara många saker. Men jag är tammefan inte svag för sånt bullshit.