Även om man bokar flyg med Ryanair och boende på det sunkigaste stället internet kunde uppbringa en hemsida till så kommer man inte undan det faktum att resor kostar pengar. Jag är ingen globetrotter men har ändå besökt en drös platser som på ett eller annat sätt etsat sig fast på näthinnan. Att gå på hike i skogarna kring Mount Rainier i staten Washington, att plocka av sig skidorna och klättra den sista biten uppför berget första dagen på en skidsemester i Österrike är naturupplevelser jag skulle tagga som #utöverdetvanliga.

När det gäller storstäder måste jag med en gång erkänna att jag är en Londonmänniska. Inte för att det är den visuellt vackraste staden, men för att blandningen av smuts, alla de gamla husen (som alltid för mina tankar till spökhuset på Gröna Lund) och den brittiska pubkulturen konstigt nog värmer mitt hipsterallergiska hjärta. Om sanningen ska fram är nog London den enda storstad, utöver Stockholm, jag verkligen kan påstå att jag känner. Jag spenderade lite mer än en månad i Seattle (men jag bodde en bit utanför), en vecka i New York och några få dagar i Paris, vilket bara gav mig den där ”jag-skulle-vilja-stanna-här-nere-längre-men-jag-måste-upp-till-ytan-och-hämta-luft”-känslan.



När jag började spela såg jag inte WoW som ett spel som jag någonsin skulle betrakta som vackert, det var ett spel som för mig handlade om allt annat än just bra grafik och perfekta miljöer. Men när jag levlade gick det upp för mig, sakta men säkert, att det finns massor av miljöer att älska och ställen man gärna flyger förbi både en och två gånger om man har möjlighet. Precis som med mina känslor för London ligger min uppskattning för spelet mer i den övergripande känslan än i de små detaljerna.

Att resa runt i Azeroth (och Outland), kostar inte så mycket mer än otaliga timmar av din tid. Jag har precis spenderat flera sådana ”dyrbara” timmar på att flyga runt och cappa bilder för att jag ska kunna känna mig helt nöjd med det här inlägget. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och se att bilderna och känslan bakom beskrivningarna fortfarande håller. Tyvärr finns det alldeles för många platser som kvalar in på den här listan och jag har, trots kaffefiltersfiltrering kommit fram till att jag aldrig kommer bli helt nöjd med de val jag än gör och hur jag rankar dem. Känn dig alltså helt fri att tala om för mig att jag har fel (och varför), chanserna är stora att jag håller med dig!

6. Vashj'ir
Med tanke på hur rädd jag alltid varit för att drunka är det konstigt att jag trivs så bra som jag gör under ytan här. Det är som att stirra in i ett stort välfyllt akvarium och med det speciella Vashj'ir-mountet blir det aldrig tråkigt att kryssa fram under vågorna. När jag skulle sätta igång med Cataclysm-delen av ”Loremaster” låg questen i denna zon höst på todo-listan.



5. Zangarmarsh
När jag frågade mina vänner i gillet vilka deras favoritzoner var dök just det här träsket upp som favorit hos flera personer. ”Vem gillar inte svampar”, verkade vara den vanligaste motiveringen. Då jag kräver lite mer en så och inte hade några direkta minnen från Zangarmarsh (utöver allt grindande för att ta hem ”The Diplomat”-titeln), seglade jag över dit för att bilda en egen uppfattning. Det mjuka blåa ljuset som bryts av på ett milt sätt av de orangea sporerna på svamparna är otroligt bekvämt att vila ögonen på. Och en zon som är så till bredden fylld av vatten gör sig mycket bättre nu när sjöar och hav fått sig ett ordentligt konstnärligt lyft i Cataclysm, än vad det gjorde i tattiga Burning Crusade.



4. Feralas
När det gäller vackra skogar i gröna nyanser har vi en hel del att välja på. Hinterlands, Mount Hyjal, Eversong Woods, Sholazar Basin, Howling Fjord och Grizzly Hills, för att nämna några. Men min favoritzon i skönt-grönt kategorin har alltid varit Feralas. Jag questade aldrig där någon längre stund när jag levlade men många långa nätter har spenderats i Dune Maul och det var aldrig tråkigt att springa dit. Speciellt gillar jag vägen som vindlar sig fram under trädrötterna och att hela zonen är så kuperad.

3. Uldum
Jag var lite för ung för att uppskatta den kulturella aspekten av Egypten-semestern min familj tog med mig på som 10-åring, så jag har alltid längtat tillbaka. Sedan jag satte mina clothklädda fötter i Uldum har den önskningen minskat lite i intensivitet. Det var inte bara kamel-mountet som avgjorde frågan om vilken faction jag skulle dra upp till exalted först! Till skillnad från till exempel Silithus känns sanden i Uldum som en del som förhöjer det vackra istället för att bara vara en enformig bakgrundsfärg.



2. Nagrand
Nästan alla man frågar nämner Nagrand som sin favoritzon och jag har egentligen ingen anledning att argumentera emot. Jag är helt enkelt inte ensam om att vilja resa till en plats där rymden är skrämmande nära, där man kan slå sig ner på en egen flytande ö och där vattenfall porlar i varenda hörn. Det är något med den lilaskimmrande himlen som alltid får mig att längta tills jag får questa i den här zonen när jag levlar en ny gubbe.



1. Crystalsong Forrest
Finns det någon WoW-spelare som inte gillar färgen lila? I Crystalsong kan man ladda upp med tillräckligt lila skimmer för att få det att regna epics över guilden i flera år framåt. Under Wrath of the Lich King-tiden flög jag alltid ner dit för att fixa shards till warlocken och trots att det stog raid på schemat stannade jag kvar några sekunder extra och bara sög in den fantastiska atmosfären. Det är synd att de inte utvecklat Crystalsong mer för man vågar väl inte hoppas på att det kommer något liknande någon annanstans?

Inlägget är hämtat från min blogg på Loading.