Än har jag inte bestämt exakt när jag ska åka upp, men första helgen i september har Emelie och Johannes inflyttningsfest i deras fina lägenhet, så jag vill gå på den. Det är dessutom bara några dagar innan plugget drar igång, så jag åker nog upp redan sista veckan i augusti så jag kan glo runt lite och lära mig hitta. Kommer väl springa med enirokartan på mobilen och irra som en riktig turist.

På jobbet (och alla andra jag berättar om pluggandet för) är den första frågan alltid: "men din pojkvän då?", som om mitt liv skulle kretsa kring hans vilja. Som om jag skulle vara fastkedjad vid honom bara för att vi är tillsammans. En av de bästa sakerna med min älskade sambo är att han nästan ALLTID förstår precis hur viktiga saker är för mig. Att jag vill plugga är ju en ganska enkel sak att förstå men han har förmågan att förstå även de små dumma sakerna som är obetydliga i någon annans ögon men som är livsviktiga i mina. Sen att han förstår varför jag vill åka och bo i Umeå ett halvår och förstår att det handlar om bara mig själv, att det är något jag måste göra för mig och inte något jag gör för att komma bort från oss eller honom.. det är guld värt.

Jag vet bara att det inte kommer bli lättare för mig att bara sticka iväg om några år och nu när jag verkligen hittat en kurs jag vill läsa så känns det dumt att vänta. Att bo i studentkorridor är något jag alltid velat testa. Att plugga på en annan ort, lära känna människor man aldrig skulle träffa annars, det är otroligt kul och viktigt för mig. Det är något jag måste bocka av på min livslista. Det är skönt att känna att jag kan göra vad jag vill utan att ens behöva tänka tanken "men vad händer med 'oss' om jag åker iväg?" Vi finns kvar, han finns kvar. Det kan inte lite tid eller stora avstånd ändra på.

Så, nu har vi rett ut den frågan.