Nyligen var det en kund här på jobbet som handlade för 14 kronor. Han sträcker fram en femtiolapp och jag slänger snabbt upp en 20-lapp, en tia, en femma och en enkrona. Alltså 36 kronor. Han tar emot pengarna men ser väldigt kritisk ut. Jag återgår till det jag höll på med men ser i ögonvrån hur han står kvar och räknar sina pengar.

Konversationen:

Han: Jaa.. Jag handlade för 14 kronor..
Jag: Japp!
Han: Och jag gav dig en femtiolapp.

Jag börjar fundera på om jag gett honom fel växel tillbaka. Men ser i hans hand och VET att jag gav honom rätt.

Jag: Japp, och så fick du ju 36 kronor tillbaka. Stämmer bra det!

Han: Mhm... (stirrar ner i handen med pengarna) . Gör det verkligen det?
Jag: Jadå, du gav mig en 50lapp, och där har du ju 36 som du fick tillbaka.
Han: Jahajja. Och det stämmer?
Jag: Ja? Datorn sa det och jag är rätt säker på min egen huvudräkning också.
Han: Okej, då får jag väl tro på det då. Hum...

Han börjar sakta gå från disken, men jag ser på honom att han fortfarande inte litar på att det är rätt. Människan var över 40 år. Är det dags att lära sig räkna månne?

Han: Jaha, så, hum, okej, jajja..

Han lämnar butiken och jag står kvar med hakan i golvet och försöker hålla mig för skratt. Liksom.. va?