Postar en liten krönika jag skrivit här för att ni ska kunna kommentera (som vill). På www.ungdomar.se som jag skriver för ligger den just nu på topp med 63 kommentarer! Känns kul!

_______________________________________________________

Killen som ingen vill ha

BLANDAT. Han får dig att skratta, ni kan prata om allt och han finns alltid där för dig. Jag pratar självklart om killkompisen.

Killkompisen är en vanlig kille i sina bästa år. Han förstår sig på oss tjejer, han är killen som alltid lyssnar, ger bra råd och svarar i telefonen oavsett tidpunkt på dygnet. Killkompisen har mest kvinnliga vänner, det händer till och med att han får vara med på tjejkvällarna när alla pojkvänner blir lämnade hemma. Han får gå med oss på krogen och andra killar undrar vad han gjort för att förtjäna alla vackra damer han ständigt omges av. Vi tycker ju om honom så mycket, på fyllan säger vi nog till och med att vi älskar honom. Toppenkillar som killkompisen växer inte på träd. Några kramar, en puss på kinden, vi kanske till och med hånglar lite med honom. Men inte mer, han är ju bara en polare.


Han har varit förälskad i oss alla, något vi är medvetna om men väljer att ignorera. Han fantiserar i hemlighet om hur en vanlig filmkväll kan förvandlas till en scen direkt plockad ur ett romantiskt kärleksdrama. Istället väcks han mitt i natten av ett samtal. "Jag har bråkat med min pojkvän" snyftar någon av hans väninnor i luren. En halvtimme senare sitter hon där, på sängkanten och gråter i hans famn. Han tröstar, lyssnar och förstår och tänker att han aldrig skulle göra så mot henne, och det vet hon också.

Vi vill så gärna att han ska skaffa en flickvän. En underbar kille som han kan ju få vilken tjej som helst. Så vi skickar iväg honom på blindates och ger honom telefonnummer till våra söta singelvänner. Vi är alla överrens om att den tös han slutligen får på kroken är lyckligt lottad. Vi tycker nog lite synd om honom innerst inne. Stackars killkompisen som bara står ut med att lyssna på alla våra problem men aldrig får en del av kakan. Trots det kväver vi våra skuldkänslor och fortsätter som vanligt; se mig, trösta och bekräfta mig. Sen tack och adjö.

Det är dock killkompisen som får sista skrattet. När vi växt ifrån fasen där vi bara faller för "bad boys" som krossar våra hjärtan. När vi vuxit upp och vet vad vi vill ha. Då kommer han stå framför oss som en hägring. Han är allt vi letat efter, den perfekta pojkvännen, och han har funnits mitt framför näsan på oss hela tiden. Vi kommer känna oss dumma som inte insett det tidigare och skämmas för de gånger vi använt hans tröja som näsduk. Frågan är då bara om han fortfarande vill ha oss. Eller om han är lycklig med tjejen som var snabbare än oss med att inse killkompisens sanna potential.

Alexandra Algerydh
ons 27 maj 2009 |