Igår när jag var hos Emelie och Martin en sväng så snackade jag oavbrutet (som vanligt) och stackars Martin orkade nog inte lyssna mer så han gömde sig på sovrummet medans Ems fick stå ut. Jag kom på mig själv med att använda ordet "ångest" i varannan mening som en treåring som just lärt mig ett nytt ord.

Men just ångest är en stor del av mitt liv nu. Jag har suttit och försökt tänka ut vad det är jag egentligen mår så dåligt över och vad är det som framkallar ågest och panikångest-känslor. Men när jag började skriva på listan måde jag bara ännu sämre, men nu några dagar senare har jag lyckats komma fram till några saker som är ångestframkallande.

- Bäbisar i alla sammanhang. På bild, på gatan på TV.
- Mat är okej i media men måste jag stoppa det i munnen får jag tvångstankar och kväljningar.
- Att prata i telefon!
- Folk som hör av sig för mycket, låt mig vara!
- Folk som hör av sig för lite! Vafan?

När människor frågar hur jag mår. När min kalender är borta. När jag inte vet vad jag ska göra. Pengar, bristen på pengar. När jag ska till jobbet, när jag ska hem från jobbet. När saker är borta, när jag måste gå in i mitt stökiga rum, det faktum att jag bor hemma. Att jag inte har något fast jobb, att jag känner mig ensam, att jag vill vara ensam, att människor snackar skit, att jag snackar skit, att folk ljuger, att jag ljuger, mat, att människor runt omkring mig mår dåligt, att jag har så höga krav på mig själv, att jag vill ha hjälp, att jag vägrar bli hjälpt.

Det finns så mycket som håller mig vaken om nätterna, som ger mig svettningar, som ger mig tvångstankar och andningsnöd. Att se svarta prickar, att känna som någon står på min bröstkorg att ha gråten i halsen konstant. Att hela tiden låssas som allt är bra.

Men egentligen är ju allt så jävla bra! Det är det som är så sjukt och det ger mig mer ångest än något annat. Att inte våga erkänna för mig själv när jag mår dåligt för att jag inte vill känna mig som ett jävla EMO och tycka synd om mig själv. Jag får ångest för att jag får ångest när jag har ett jävligt bra liv.

Dumma mig!