Jag tror det var måndagen den 18 december.

Sådär ja. Allting var absolut inte klart, sådär som det brukar vara innan jul. Jag och Peter försökte väl småstäda lite i huset för att, ja det behövdes. Jag gick mest runt och hade ångest för att jag absolut inte hade köpt en enda julklapp. Men eftersom läkarna sagt att jag skulle ta det lungt så prioriterade jag bort 17 stressiga resor in till stan för att julhandla. Det värkte lite i halsen och jag var hungrig som ett djur och trött på att inte kunna äta. Jag vet inte hur tanken på Sussie dök upp i huvudet när jag satte mig på sängen för att vila lite. Tog fram mobilen och tänkte skicka iväg ett sms, men i samma stund som jag la mig mot kudden så kände jag lite slem i munnen, usch tänkte jag, men var ändå van och försökte svälja. Sekunden senare är det lika slemmigt igen, vafan.. sväljer igen, aj. Vänta nu, smakar det inte lite konstigt? Typ.. blod? Jag reser mig upp och känner efter med fingrarna mot läpparna.. blod. Great. De sa ju att man kunde blöda lite efter halsmandeloperationen så jag tänkte, bäst att gå till handfatet och stå där en stund så kanske det slutar. Spott, spott, neverending blodflöde. Vafandå. Peter kommer in i badrummet "går det bra älskling?". Jag är fortfarande ganska lugn vid denna tidpunkt och svarar att han kanske borde ringa pappa, vilket han direkt går och gör. Pappa i sin tur säger att Peter dirket ska ringa sjukhuset (vilket jag hade glömt att läkarna sa att vi skulle göra direkt om jag började blöda). Sjukhuset säger att vi ska åka in direkt, jag står kvar och blodet bara rinner, handfatet är helt rött; det är inte bara blod, flytande det är klumpar, små slemmiga saker.

Några minuter senare, pappa är hemma. Peter hjälper mig på med tröjan och vi sätter oss i Pappas bil och börjar åka mot huddinge. Jag sitter i framsätet med lillasysters papperskorg i knät och spottar, låter blodet rinna ner där. Konstigt att det inte slutar, hur mycket blod kan det finnas i ett litet sår i halsen? När vi bara åkt några minuter så kommer första kräkreflexen, usch gammal fil från imorse tänkte jag; FEL. Blod, blod och mer blod och slem. En gång till. Känner hur det svartsvar lite för ögonen. Sväljer blod, spottar. Pappa säger att vi ska ringa en ambulans och jag börjar tycka det är en bra ide när de tidigare "små klumparna" har blivit större och ibland känns som de ska kväva mig. Kräks en riktig omgång blod till medans pappa pratar med 112.

Ambulansen var i Nynäshamn, passande. Den möter upp oss vid Ösmo Plantshop, så pappa har någonstans att ställa bilen. Jag börjar känna mig lite snurrig. Försöker skölja munnen med vatten, men det kommer nytt blod hela tiden. Det stelnar på tungan, klumpar fastnar i halsen och i tänderna. Jag försöker få bort dem men fingrarna, blod. Förösker torka av mig på handduken jag har i knät. Blod överallt, känner hur jag mår mer illa. Kräks igen. Fortsätter hela tiden spotta i Danielas stakars papperskorg. Personalen i ambulansen hjälper mig upp på båren, jag får sitta upp, såklart. Och vi kör iväg med blåljusen på. Hon pillar upp några stenhårda plaströr i näsan på mig, syrgas tydligen för att jag har förlorat så mycket blod. Jag försöker hålla humöret uppe; det är inte så farligt, du är hemma snart igen. Med jämna mellanrum så fastnar något i halsen som jag försöker pilla bort, men ambulanstjejen ber mig låta bli. Vafan, försöker hon ta livet av mig eller? Kräks blod igen. Någonstans efter lantfjärden så säger tokmajjan att hon ska sticka mig med en nål för att kunna ge mig dropp eller nått. Hallå, jag är spruträdd, kan vi fokusera på att jag blöder nonstop ur käften eller? Nehepp, spruta blir det, nu blir det riktigt jobbigt. Kallsvettig och snurrig. Vill titta upp, titta på nånting annat än blodäcklet som skvalpar runt i knät på mig men det går inte, för det rinner hela tiden så jag måste stirra ner i geggan.

Just när jag slutade koncentrera mig på blödningen och började bli småttirriterad över att vi aldrig kom fram till någon som gav mig ett stort plåster så var vi framme vid Huddinge sjukhus. Jag var beredd på att få sitta i någon form av akut-väntrum och att någon läkaren slutligen skulle komma fram och fråga med sin pedagogiska läkarröst; "och vart har du gjort illa dig då lilla vän?". Men icke. Dörrarna slogs upp och de drog ut mig ur ambulansen, stora skjutdörrar till sjukhuset var redan öppna och därinne i värmen stog säkert 9 personer, massa sköterskor och minst 3 läkare. I mitten stog en bår som jag förmodar var min nya hemvist. Sköterskorna pratade lungnt med mig, gav mig en riktigt spypåse istället för Danielas papperskorg, satte upp mitt hår, torkade bort blod och hjälpte mig få ut klumparna som fastnade i halsen. Även om de gav mig lite sprutor så fick jag inte panik eftersom det hände så mycket runt omkring mig. Det känndes som värsta filmen - cityakuten for real.

Efter bara ett par minuter så bar det iväg till något annat rum, de hade varit gulliga och talat om alla detaljer för mig. "Vi ska stoppa den här blödningen nu, ta det lungt, det kommer gå jättebra". Jag satt på båren och spottade blod som vanligt; in i operationssalen, syrgas, morfin, mer morfin och sedan blev det svart.

När jag vaknade på uppvakningavdelningen så kände jag mig inte lika vilse som första gången. Då låg jag där i tre timmar och fattade ingenting. Nu var jag mest trött, men hade ändå koll på läget. Snart fick jag åka upp till min avdelning och ligga där och glo istället. Sjukhus sucks! De höll mig vaken hela nätterna, kom och mätte min hals, tog tempen, blodprover, gav smärtstillande, dropp, blodstillande och pencillin. Damn, vad skulle man göra för att få sova på det där stället? Jag fick inte äta eller DRICKA på mer än ett dygn. Men på torsdags eftermiddagen så fick jag min första saftsoppa; riktigt äckligt, men jag skulle ätit vad som helst i det stadiet så hungrig som jag var.

Kvällarna spenderade jag med att titta på bonde söker fru tillsammans med tre gubbar på min avdelning, yey. Hela tiden tänkte jag; "jag vägrar ligga här över jul". Läkarna hade inte sagt någon exakt dag när jag skulle åka hem. Men det blev fredag morgon som befriade mig från 4 nålar i armarna (speciellt den där stora jävlen i vänster handen, som jag fick ifall jag skulle behöva få nytt blod. Den gör fortfarande ont!) och en riktigt obekväm säng.

Så nu vill jag bara säga:
Tack till Huddinge Sjukhus och mina tre läkare för att ni sydde ihop min hals.
Tack till sjuksköterskorna för att ni tog hand om mig, jag gillar er trots alla sprutor.
Tack till Mamma, Peter, Farmor, Farfar, Morfar - för att ni hälsade på mig och tog hand om mig.
Tack till Pappa - för att jag hade aaaaldrig klarat det om du inte varit där. Min pappa är bäst!

Postar en liten krönika jag skrivit här för att ni ska kunna kommentera (som vill). På www.ungdomar.se som jag skriver för ligger den just nu på topp med 63 kommentarer! Känns kul!

_______________________________________________________

Killen som ingen vill ha

Historien om Bella och vampyren Edward tar sin början när hon flyttar till den regniga småstaden Forks i Washington. Hon är inställd på total tristess och ljumna middagar med sin pappa på stans enda servering, men under en vanlig biologilektion förändras allt. Hon blir placerad bredvid Edward, han är vacker som en dag, likblek, iskall och Bella kan inte ta ögonen från honom. Ur detta möte spirar sedan en besynnerlig kärlekshistoria som trollbundit en hel generation.

Filmen är baserad på Stephanie Meyers succéroman "Om jag kunde drömma". Hajpen kring boken som länge varit en storsäljare i USA ställs som en motsvarighet till Harry Potter av många kritiker och risken att filmen skulle snubbla på de höga förväntningarna var överhängande. För regin står det engligt många säkra kortet Catherine Hardwickes med  "Tretton" och "Lords of Dogtown" i bagaget. Det tycks vara så att Hardwrickes är en av få vuxna som har kvar förmågan att tala tonåringarnas gåtfulla språk.

Edward (Robert  Pattinson) försöker gång på gång övertyga Bella (Kristen Stewart) att han inte alls är rätt för henne utan kanske rent av farlig. Men att tämja den farliga killen är en klassisk tonnårsattraktion och Bella faller pladask. När hon till sist upptäcker hans dolda identitet är det redan för sent, hon är upp över öronen förälskad i honom och de inleder en passionerad relation. Vi får se hur stackars Edward kämpar mot sin uråldriga blodtörst och slits mellan att vilja hångla upp och äta upp sin flickvän. Som om det inte vore nog med den direkta livsfara deras förhållande utgör dyker ytterligare trubbel upp när det visar sig att andra vampyrer härjar i trakten. Alla går inte  på samma "vegetariska" diet som Edward och hans familj och jakten har bara börjat. Kontrasterna mellan Bellas alldagliga liv och Edwards vardag och försök att leva ett så normalt liv som möjligt ger filmen ytterligare djup och gör det hela lite mer intressant.

Något som däremot inte är intressant är dialogen. Tyvärr räcker det inte med fantastiskt bildspråk och vackra omgivningar som totalt hänför både mig och min annars svårimponerade sambo när dialogen är torftig och känns otillräcklig. Hur det är möjligt när filmen baseras på 400 sidor text är för mig det största mysteriet. Det är också enerverande hur hela filmen osar av sex på ett pinsamt barntillåtet sätt och man tvingas ställa sig frågan; går det verkligen att göra en vampyrfilm utan en enda droppe blod?

Trots de många punkter på minusidan har Twiligt en svårdefinierad dragningskraft. Hade jag varit tonåring än idag hade jag nog inte skrivit den här recensionen utan istället suttit klistrad framför tv:n och kollat på Twilight från morgon till kväll. Men med lite perspektiv på både tonårslivet och filmen känns det inte som den når ända fram. Jag pendlar hela tiden mellan att älska den och  att inte alls förstå dess storhet. För vad är det egentligen jag gillar? Är det den svulstiga blandningen av tonårsdrama och vampyrthriller eller Bellas förmåga att se hoppfull, kåt, förvirrad och kär ut på en och samma gång?

Kan man ta filmen för vad den är, en vacker historia om omöjlig tonårsförälskelse och se förbi de tafatta försöken som gjorts för att vara en thriller så är Twilight en film som tål att ses mer än en gång.

I-LANDSPROBLEM

Tänk att det äntligen kommit ett uttryck som jag kan beteckna mina små vardagliga problem med. Så tänkte jag när jag hörde talas om begreppet "i-landsproblem" första gången för några år sedan.  För vad är egentligen krig, svält och fattigdom mot en strejkande fjärrkontroll eller ett inställt pendeltåg?

Allt för ofta glömmer vi bort hur bra vi faktiskt har det här i vårt avlånga land. Rent vatten, ett socialt skyddsnät som (mer eller mindre) fungerar och gratis utbildning. Fantastiskt! Tyvärr är det svårt att uppskatta dessa saker när vardagen hela tiden sabbas av i-landsproblem. Nedan listar jag några sjukt irriterande i-landsproblemen du kan drabbas av.

1.     
"Tunnelbanan mot Ropsten avgår om en minut från spår tre" ekar den inspelade kvinnorösten när du sliter upp busskortet ur fickan och passerar spärren. Du hör hur tåget rullar in på perrongen och planerar att småspringa nerför rulltrappan. Tyvärr är din väg blockerad av en rad efterblivna Stockholmare (läs; turister och bönder) som inte lärt sig att man står stilla på höger sida av rulltrappan och inget annat.

2.     
Att ha ett problem som är så litet att det knappt får klassas som problem. Vi har alla varit där, man stör sig grymt mycket på något eller har ett problem utan direkt lösning. Ingen annan verkar dela din uppfattning om att du faktiskt har ett verkligt problem och behöver hjälp.  Du drabbas hårt av tonårssyndromet "ingen förstår mig" och muttrar irriterat för dig själv.

3.       
Dilemman. Ett dilemma som enligt Wikipedia betyder "en valsituation där båda alternativen är dåliga" är något vi drabbas av varje dag. Vad ska jag äta till middag? Vilken jacka ska jag ha på mig? Vilken bio ska vi se på fredag? Vilken krog ska vi gå till? Så många frågor utan svar! Det handlar mest om att välja det minst dåliga alternativet, eftersom inget känns klockrent bra. Varför ska man nöja sig? Att aldrig vara riktigt nöjd är nog ett av de största i-landsproblemen.

4.     
När du inte kan hitta det du vill ha på internet. Numera utgår vi ju alltid ifrån att allt, allt och återigen ALLT går att hitta på internet. Hur svårt kan det vara! Varför får jag inga träffar på Google när jag söker på något som jag bara måste hitta? Folk säger att Google är min bästa vän, bullshit säger jag. Hade jag haft Google som vän på Facebook hade hon varit bortplockad för länge sedan.

5.
Du sätter mobilen (alternativt kameran) på laddning innan du går och lägger dig. Trodde du! "I-landsproblemskapar-djävulen" har varit i farten och antingen kirrat glapp i sladden eller trollat till det så ditt eluttag plötsligt inte fungerar. När du vaknar på morgonen är telefonen fortfarande lika oladdad som den var kvällen innan. Observera att det här oftast inträffar när du väntar ett viktigt samtal och ska vara på språng hela dagen. Kameran har en tendens att förbli oladdad samma dag som en konsert du längtat efter äger rum, din syrra tar studenten eller din polare ska hyra en Lamborghini. Galet irriterande och sannerligen något som kan klassas som ett av de värsta i-landsproblemen.

Bubblarna till denna lista var;

• Att vara sugen på Fanta när man bara har Cola hemma.

• Att bli placerad i mittensätet på flyget bredvid två främmande människor.

• Att hitta på saker som ursäktar varför man är sen till jobbet.

I-landsproblem hamnar ofta i skymundan bakom alla svältande barn i Afrika och Klimathotet. Men människan är ett offer för närhetsprincipen och alla problem är för oss relativa.  Hur mycket jag än försöker tänka på de afrikanska barnen när jag inte kan bestämma mig för en meny på McDonalds så går det inte. I-landsproblemen är här för att stanna, tyvärr. Att klaga är ju trots allt tråkigt, onödigt och alldeles, alldeles underbart.

Läs mer i min nya blogg här !